Fick för mig att jag skulle plocka fram lite mer färg. Målningen, som vimlar av just det, fick en central placering. Egentligen ska den vara på andra hållet. Det är utsikten från ett fönster. Ett tågfönster.
Någonstans i Stockholm dundrar tåget fram, år 1967. I nattbelysning. Ni har säkert sett tavlans distinkta färgstråk här inne förut. Säkert många gånger.
Stadens - eller förortens? - vimmel rör sig snabbt där i ögonvrån. Kändes som ett passande motiv. Nu. När. Tidtabellerna bara tillhör rebellerna. I det här fallet gillar vi inte rebeller, i det här fallet gillar vi de som snällt stannar hemma.
Resandet, i kontrast till att vi inte bör göra det så mycket. Men det är ändå vackert, på bild. När husen och stadens palett-ljus flyger förbi utanför rutan.
Och här står jag och kråmar mig. Ville ju ha en snygg bakgrund till kortet, ni vet. Fotot alltså. Självfotot.
Den får nog stå kvar där ett tag, tavlan. Felvriden, men ändå rätt på något sätt. Har satt en lämplig patinerad vardagstyngd framför den, som ni ser.
Sköt om er. Where ever you are.
<3
/helena
ps Självfotot ja. Tror det landar i den översta versionen i alla fall. Ljuset. Ljuset. Det enda ett ansikte - och ett liv - behöver. (Håller på att skriva en grej på det ständiga temat - ljus/mörker - as we speak. Skriver så ruggigt att jag nästan blir rädd. Fast det är ju också meningen. Gillar att göra mig själv skraj. På ett lagom sätt. Ja, ni vet. Lagom. Det tråkigaste och gulligaste rättesnöre vi har. Ska kanske skippa lagom:et den här gången då? Och verkligen bre på med allt det läskigaste? Ja. Så tror jag det får bli.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar