Var tar tiden vägen, egentligen? Snart dags att vända dag till natt igen. Fattar bara inte hur snabbt dagarna försvinner. Kan det vara fröken Corona och hennes bror Covid som får tiden att komprimeras och kännas kort? Fast nu riktigt hör jag hur någon blir förbannad på mig. Någon som tvingats in i karantän. Någon som tycker timmarna sniglar sig fram. Sorry. Jag förstår er. Men egentligen gör jag inte det. Har aldrig förstått mig på dem som har tid att ha tråkigt. Ändå mindre långtråkigt. Det verkar faktiskt lite kul att ha långtråkigt, tänker jag. Förlåt.
Ska fatta mig kort, ska snart umgås med bästa mannen som nyss kom hem från jobbet (med en urgullig teckning som jag säkert måste visa er någon annan vacker dag!) och äta middag. Men först ett par blad. Den har sjungit på sista versen länge nu - julgruppen. Nu ska den slängas ut. Men först måste den sista gnuttan pressas ur det gröna, förstås. Klippte av de sista "testarna" från sina rötter. Klipp, klipp bara.
Här ovan ersatte jag ett påskägg med några små glesa grenar. Satte dem i en klädnypa (!). Jodå. För stadga.
Behövs ju bara ett par droppar vatten på ett snyggt fat. Och lite "spenat" ovanpå det. Så blir det vår i varje vrå.
Nästan vad som helst går att använda som minispaljé. En rolig bildidé jag haft jättelänge kom vidare från idéstadiet idag.
Och nästan all påsk är bortstädad. Fast jag lämnade kvar ett ägg med flit. Och en tupp. De är bara för fina för att plockas undan redan.
Over and out!
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar