Här hemma - blader och spader

Det är så ljust att jag får spader. Allt blir löst i konturerna på något sätt. Inte på något dåligt sätt. Bara på något sätt.

När jag letar efter den blommiga kudden hittar jag en gardin jag glömt bort att jag hade. Prislappen sitter kvar. Från den flitigaste second handaffären? Femtio kronor på Myrorna. Ett favoritmotiv med några år på nacken. Tror vi har ett par örngott kvar i samma mönster här någonstans. Den blåaste fågeln. Sagohästar och färger som verkligen lirar tillsammans. Ska kanske använda den som köksduk?

Finns det något vackrare än krackelerade ytor? Vi som stavar svaret med vi som i vintage, vinkar och blinkar bara till varandra nu, va? Ord är liksom överflödiga.

Den här tiden alltså. Folk är lika kläd-förvirrade som vanligt. Små tröjor som stavas med stort T varvas med tjocka jackor med vadderat v. Lika roligt varje år vid den här tiden. Rullskridskor och stavar. Bara ingen snavar.... Eller någon börjar reta sin omgivning genom att rimma och stimma och limma in assonans och annat nonsens mellan de spirande gröna orden.

På tal om grönt, vad är det här då? Det är ett blivande kort. Att skicka till någon som behöver lite mer skön klorofyll i sitt liv. Fast det känns som att det är något som fattas? Något litet. Hm. Fortsättning följer...

<3
/helena

ps Haha. Blir så full i skratt. Skrattar år mig själv när jag använder ordet som betecknar det här med dåliga rim, halvrim - assonans. Att jag inte kunde stava till det utan att slå upp det i tjockaste ordboken är ju väldigt kul. Kanske borde man inte tillåtas att använda ord man själv inte fattar till fullo? Jo. Det måste man ju få, annars lär man ju sig ingenting. Och det måste man ju. Det vill man ju. Gärna varje dag.

Och inget ont som inte har något gott med sig. Inget gabflabb som inte leder till lite eftertänksamhet. Som när man passerar ett favoritord på vägen till de fuskigaste rimmen. Asfaltblomma. How lovely? Hur underbar? Blomman som trotsar alla hinder. Betong och trånga gränder. Ångande oljegrus och snustorr lera. Blomman som växer ändå, fast det inte går.