Backsippan. Och blåsippan förstås. Och den vita vännen. Sipporna och konvaljerna och de andra lättväckta vildblommorna. Vi behöver vårens tecken. Tecken på att det eviga fortfarande är just evigt. Våra hemliga tecken mellan varandra. Mellan växtligheten och mänskligheten, tätt sammanslingrade på livets spaljé, även om det mest låter som en kliché. Tecken på att jorden bjuder upp oss till väldoftande långdans även i år.
Sedan syrenerna. Det var i deras tid kannan kom hem hit. Minns solen på vägen hem, med kannan i högsta hugg. Minns allt det lila i buskarna. Minns vårkänslorna i den nymornade sommaren. Minns att jag föll som en fura, för den bedagade porslinsskönheten. Minns att det var sprickan jag tyckte bäst om redan från första början. Förstås. Såklart. Naturligtvis. Inte bara för att det är där som ljuset kommer in.
<3
/helena
ps Vill ni se nedersta delen av kannan också? Då hittar ni den en bit ner i gårdagens Här hemma-inlägg. Det med underrubriken blader och spader.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar