Jamen då kör vi! Ett nytt tema. Ett vintage-tema. Hör och häpna - jag ska temablogga. Åtminstone en gång. Tanken är så här, tanken som är lånad från diverse ställen; att jag sätter samman fem favoriter, till något slags stilleben. Fem saker som "pratar" med varandra på något sätt. Kanske i munnen på varann, kanske lyssnar de uppmärksamt på vad de andra har att säga. Här är det slutpratat, för det är dags att ta en närmare titt.
Se på hantverket. Detaljerna. Tillverkningen. Det handsnidade handtaget. Det talar till oss. Säger något. Om hur det var. För inte så väldigt längesedan. Sättet de hade att lägga ner sin själ i vanliga bruksföremål. Då. Förr. Förut. Själfulla föremål, tyckte de säkert inte själva att de var, det har de förvandlats till av oss som fortsätter att förvalta dem. Sakerna hade ett värde i sig själva. Sakerna var värda att laga. Som det gamla strykjärnet. Kolla särskilt in delen som rostat. En "ny" del. En del som tillfört något väsentligt. Som säger något, om tiden. Om värdet av att laga och fortsätta använda.
Duken, fågeln, tändsticksasken. Tre av mina raraste. Fågeln från Fischer stengods, med sin gula triangelnäbb. Den blekgröna duken, med sitt diskreta och samtidigt distinkta mönster. Och asken med stickor i.
Tändstickor, som likt sina föregångare kunde sätta fyr på spisen som satte fyr på kolet som skulle läggas inuti järnet så att det blev glödande varmt. Och broschen. Av pärlemor. Med tulpanliknande motiv. Det starka järnet mot det sköra snäckskalet. Eller om det är tvärtom? Man kan aldrig så noga veta vad som är skört och starkt. En del styrkor syns inte utanpå. Men det är ju en helt annan historia... Nu fortsätter vi den här berättelsen.
I bokhyllan står två andra. Sådana som man ställde direkt på hällen för att värma upp. De passar bättre än bra till bokstöd. Även om Gunnar Ekelöfs ord klarar sig bra på egen hand. Poesin är ofta sådan, har en tendens att stå stadigt på egna ben. Men det är en annan annan historia. Tillbaka till järnet, bäst att fortsätta smida medan tanken är varm.
Här är de alltså, de fem utvalda. Stryker dem gärna medhårs. Stryker dem gärna med handen. Känner det skrovliga trät mot huden en stund och känner sedan tacksamhet över att jag lever i en tid när det bara är att sticka in kontakten i väggen och stryka igång.
Men visst är det trist? Och fult. Det moderna strykjärnet. I plast. Ocharmigt. Och fult. Sa jag det? Men praktiskt. Hade vi inte haft dem - alla våra moderna hjälpmedel - hade vi ju aldrig hunnit med något viktigt (som att blogga!).
<3
/helena
ps Vi får väl se när - om - nästa femdelade del dyker upp. Jodå. Det blir minst en del till. Har redan en tanke, en inledande idé, om vad det kommer att handla om. Kanske något med fiskar? Eller om jord? Eller både och.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar