Det var under Musikhjälpen som jag, inspirerad av ugly-x-mas-tröj-tillverkningen där, kände inspirationen liksom nästan vattnas i fingertopparna. Sagt och gjort, jag hämtade den hopplösa ljusrosa slipsen som aldrig någonsin hade blivit använd och aldrig någonsin verkade komma att bli det i framtiden heller. Här ska sys! Nåja.
Ett Merry. Och ett X-mas. Så var saken julslips!
Det finns ett mer däri. Har ni tänkt på det? Att det finns ett mer i merry. Som i mycket vill ha mer. Jag skulle faktiskt kunna tänka mig en jul till. NU?! Ja , nu ja. Mannen bara skakade på huvudet när jag sa det. Jo, men jag tycker aldrig att jag hinner njuta tillräckligt. Jag vill liksom bara likt ett litet barn säga: Bara en gång till! Bara en julsång till. Och en stämningsfull månad full av ljus och värme till.
Men. Vem säger att januari och februari inte kan vara så? Julsånger får jag nog klara mig utan ett tag nu förstås... Men resten: Ljus och värme och stämningsfullhet. Visst kan man ha det i januari också? Och i februari?
Annars tänker jag mest på mindre. På att människor verkar ha så svårt för att down-siza, som det heter.
Ett bra tips där är att aldrig köpa något slott - nöj dig med kojan från början. Och ingen limousine - nöj dig med hundkojan (jo, det fanns en bil som kallades så, det är helt källsäkert!) från början. Tänk stort, som i längre - tänk alltså litet redan från början, så slipper du krympa dina förväntningar senare. Bara ett tips.
Allt kan inte bli större hela tiden, det går ju bara inte. Även universum har väl en bortre gräns? Men om dina förväntningar handlar om fördjupning och förkovring istället för fördubbling och fördumning, så kan vi vara en bra bit på väg mot ett hållbarare samhälle, och precis lagom stor tillfredsställelse för både samvetet och själen redan från början.
Ja, tänk. Alla dessa överblivna slipsar som vi ropat in på auktioner genom åren. Mannen har tonvis. Eller åtminstone väldigt många. En del är snygga. En del bara är. En del är rosa med ett par hemsydda bokstäver på. Lite så. Alltid när jag gör sådant av hjärtans lust och knasig kreativ glädje, så tänker jag på alla kvinnor genom historien som hållits tillbaka och tvingats göra sådant de inte ville, eller alls var ämnade/lämpade för.
Skrev en sak också. En liten sak. Om något stort. Och OBS! - det handlar inte om att kvinnor inte ska/får/bör sminka sig. Det är klart att de får. Och ska. Om de vill. Om vi vill. Det handlar om att fundera över hur mycket tid ytan får uppta i våra liv. All typ av yta.
Under ytan. Den titeln finns ju redan, men jag tror att jag lånar den lite av Uno här och nu:
Du sa att du ville hålla ett tal.
I andra handen höll du din hårborste.
Borstade långa, långa drag i ditt långa, långa och omständliga hår.
Två hundra långa drag.
Till kvinnan kanske.
Jaha! Vad kul! Sa jag.
Till kvinnans försvar.
Jaha? Sa jag.
Jag undrade varför du trodde att det skulle behövas.
För att hon har tvingats leva i skymundan så länge.
I flera tusen år faktiskt.
Och jag sa ja.
Så är det ju.
Jag höll mig för munnen och andan ett tag innan jag andäktigt sa:
Men tänk om det är därför som hon har blivit så klok?
Superduperdunderklok.
Sa jag.
För att hon har haft så mycket tid att tänka mellan varven.
Mellan varven? Du lät undrande. På riktigt.
Ja, mellan varven.
Mellan alla varven.
Varv på varv på varv.
När hon hackat och malt och och malt och idisslat och manglat och sytt och hållit i små pannor på små knytt som spytt.
Och du sa usch!
Och jag sa, ja usch.
Och sedan sa vi ja. Ja! JA! Unisont.
För tänk om det är därför som kvinnan blivit så stark?
Som släkte. Som ett vandrande praktexempel på hur människor ska va.
Bra. Sa du och la på ett extra tjockt lager läppstift över allt du ville säga i ditt tal.
Där har du tänkt till.
Ja. Sa jag. Och du.
Du kanske är något på spåren där.
Det tror jag bestämt att jag är.
Även om det finns ruttna äpplen och måndagsexemplar där också.
Gör det? Sa du och plockade en oplockad gås och det andra ögonbrynet. Samtidigt.
Jodå.
Dolda bland kvinnosläktets rötter och inne i de fernissade ansiktena på stan och även allra längst upp - uppe bland de spirande topparna.
Där finns de.
Lever och andas och lever och andas och gör sig till och glömmer bort vilka de är och var de kommer ifrån.
Och vart de är på väg.
Gör de? Sa du och pekade ut en ny riktning med mascarans yttersta fladder.
Jo. Där finns de. Sa jag.
Där finns de ruttna kvinnoäpplena.
Gör de? Verkligen? Sa du och log och spikade fast ett ännu stadigare skikt rouge över dina naturliga äppelkinder.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar