High 5! vintage - Hav förtröstan

Fem saker. Fem favoriter, igen. Den här gången inspirerade av en film. Med Alicia Vikander, igen.

Vi befinner oss under ytan. Nästan på botten. Bokstavligen och mer bildligt. Havet. Djupet. Färgerna. Det glittrande blåa. Det bländande gröna. Turkost. Marint. Smaragdgrönt. Tång och Barriärrev. Klimatfärgat.

Under ytan, igen. Submergence (2017). En så mycket mer talande - och bättre - titel än Kärlek över haven.

Superfilmmakaren Wim Wenders har förvandlat den vita duken till ett skimrande, sorgset, eftertänksamt, passionerat, reflekterande hav av tankar. Och färger! Duken glöder. Glimrar. Det är blått. Och gult. I både ögonen och naturen och inredningens detaljer. Och ljuset! Och bottenlöst, men på något sätt ändå hoppfullt, mörker.

Här kanske ni förväntade er en närbild, eller två, men den här gången blev det inte så. Vi zoomar ut istället, för att få bättre överblick. Vi rör oss bakåt för att se helheten. Vi grottar inte in oss i alla detaljer, vi ser hur skönt saker och ting kan samverka och bilda något nytt, eget, tillsammans.

Poetiskt. Trösterikt. Och jag ska kanske inte avslöja filmens innersta kärna, det som blev det viktigaste budskapet, åtminstone för mig? Eller ska jag det? Ja, kanske. Men vi nöjer oss med att avslöja det i ps:et. För er som vill ha den här filmupplevelsen intakt, för er själva att upptäcka. Att upptäcka, utforska, som filmvetenskapliga upptäcktsresande. Filmvetenskapsmän. Filmvetenskapskvinnor. Filmvetenskapsmänniskor, vetja! Och nu något litet om sakerna...

1. Den är ganska liten - vasen. Och alldeles kantig. Handmålad. Med olika mönster runt om. Har alltid tänkt på den som björkstamsmönstrad. Eller havsfärgad. När jag var liten brukade jag få ett färgglatt björkris fullt med fjädrar i den till påsk. Tror det finns något roligt foto på det någonstans...
2. Ett av mina bästa auktionsinrop! Askfaten. I plural ja. Lika starkt som jag avskyr, ja, faktiskt avskyr, tobaksrök, avgudar jag det tidiga 1900-talets formspråk. Hur man upphöjde föremålen till någonting mer än det nödvändiga. Kvinnan på det utsirade askfatet väcker min fantasi och får mig att tänka på skeppens galjonsfigurer. Kuttersmycken. Stävornament, där de satt framtill och visade vägen, farleden, över de stora, farliga vattnen.
3. Som en havsfrukt. Såsskålen. Med krackelyr under den släta ytan. Som böljor. Vågor. En idé om att allt det vackraste finns där under. ORCHIDÉE. Så står det under såsskålen. Och ORIGINAL. Och GÖTEBORG.
4. Broschen. Jag vet, den syns nästan inte på botten av den lika blå asken. Men så kan det vara i vattnet. Saker ömsom förstoras och förminskas där. Gäckar ögat. Bland maneter, musslor och flundror undrar man vad allt det vackra, ursprungliga livet egentligen kommer ifrån.
5. Själva vattnet. Det blåsfiskblåa. Det alggröna. Mattan. Den som låg i rummet på övervåningen där vi brukade sova när vi hälsade på. Den ärvda matten. Vars kant fortfarande trasar sig. Som en uppriven sandstrand. Så snart livets fotosyntes, fot(o)svett, har trasat upp tillräckligt mycket ska vi knyta fast det som finns kvar med lätta - vattenlösliga? - knutar.

Sisådärja. En havsinspirerad High five-vintage. Ohoj på er!

<3
/helena

ps Filmen, Kärlek över haven, ska såklart inte ses på pluttig skärm, som vi gjorde. Den ska avnjutas, insupas som saltfylld luft, på stor duk av något slag. Hoppas att ni har möjlighet till det. Se allt piggt Yellow så. Och det stora vemodiga Blå. Och det paradisiskt Gröna!

Den är hemsk också. Som livet självt. Pendlingen, mellan det våldsamt fula och det storslaget vackra, gör nästan ont i ögonen. Och i själen.

All vetenskaplig data gick inte in i min tjocka skalle, men jag fick ändå ett hum, vilket säkert kan anses vara gott nog.

Sedan själva andemeningen; det gamla, urtida. Den ovedersägliga sanningen. Ovädersseglivade sanningen? Skämt åsido: Ingen människa är en ö.

Om någon av dina medmänniskor far illa, far också DU illa. Allt hänger ihop. Under alla ytor är vi alla ett. Om någon fäller ett träd i Amazonas, fäller någon ett träd i din trädgård. Lite så tolkar jag. Känner jag. En film som tar sig in. In under den vintertorra huden. Inte en film för alla. Men för alla som vägrar sluta tro på kärleken. Till din älskade. Till sin nästa. Till medmänniskorna. Till PLANETEN.