Årets första

Årets första måste naturligtvis vara något iögonfallande. Något slående. Gärna smått enastående i sitt slag. Samtidigt något enkelt att ta till sig. Gärna något med symboliskt värde. Då tyckte jag att konstverket av Hottea kunde passa bra.

Jag tog bilden ett tag efter det att "plastremsorna" satts upp intill ett av stadens anrika, arkitektoniska landmärken tidig höst 2017. Här har de hunnit påverkas en del av väder och vind, vilket nästan gör det hela ännu snyggare i min kära, omhuldat patinerade värld.

Bilden säger något om hur konsten kommer till sin rätt när den hamnar i relation till omgivningen. När den "pratar" med de givna elementen runt sig. Som här; Caroli, kyrkan i stadens centrum. När en beständig, kraftig, historisk, homogen koloss, möter den luftiga, flyktiga, färgstarka installationen. När konsten talar genom sitt sammanhang. När den säger någonting rakt ut i luften, utan att nödvändigtvis skrika ut ett färdigt budskap till oss. När det nya talar till oss via mötet med det välkända.

Sedan är det ju lite roligt att mannen står där nere till vänster och fotar. Som en symbol för den enskilda människans litenhet mot elementen och de högre värden som konsten med stort K kan representera i bästa fall.

På tal om det, människans utsatthet, läste jag en desillusionerad krönika på temat nytt år häromdagen. En text som ville reducera människans eget ansvar och förmåga att påverka sin egen situation. Tror aldrig det är bra att hamna i de tankebanorna. Särskilt inte inför ett nytt avstamp. Även om avstampet mest är ett påhitt från människorna själva, tror jag ändå att det är bra att utgå från att vi har en viss kontroll över världskaoset. Särskilt när det inte känns så. Jag tror att vi måste se bortom våra begränsningar. De som beror på att vi "bara" är människor och på våra personliga förutsättningar och sådant.

Det är just där vi tar avstampet. Klivet ut. I oss själva. Med utgångspunkt från var och ens förmågor och styrkor hittar vi bäst fram till en tillvaro där vi kan dra nytta av oss själva - och varandra. Observera - inte utnyttja - dra nytta. Alla kan inte vara bäst på allt, även om samtiden gör sitt bästa för att trycka ner dagens unga med den beskäftiga, tunga sanningsbojan runt hela livet. Koncentration är bra. Tillåt dig att koncentrera dig. Det kommer göra dig ytterligare bättre på det du redan behärskar. Det kommer du att ha nytta av.

Dina styrkor kommer alltid att vara dina styrkor, även om de med årens rätt kan behöva omvärderas och modifieras.

Men. Här kommer det motsägelsefulla men:et. Försök ändå lägga dina ägg i flera korgar, som det heter. För även om koncentrationen kan vara en guldgruva för ditt intellekt, kan den också hindra dig från att utvecklas. Om du väljer att koncentrerar dig - se då åtminstone till att använda mer än ett sinne. Det kommer du att ha nytta av när du blir äldre. Även om man som ung är odödlig i sina egna ögon, kan det vara bra att påminna sig om att våra sinnen naturligt försvagas med åren.

Då är det bra att redan ha börjat utveckla ett sjätte sinne. Och kanske även ett sjunde. Ett sinne som alltid tar dig lite längre. Ett sinne för humor, kanske? För självreflektion? För omvärldsanalys? För vad-som-helst-som-kan-ta-dig-lite-längre-än-de-vanliga-fem-sinnena-kan.

Nu tar vi ett djupt andetag, va? Insuper känslan av något nytt som egentligen bara är det gamla vanliga som pågått i evigheter ur ett mycket mänskligt perspektiv. Och andas ut. Vi gör väl som vinden. Blåser liv i det gamla. Och ytterligare mer liv i det nya.

<3
/helena