Det var en gång en kvinna...

...som hade huvudet fullt av saker och ting som borde och skulle göras. Helst nu. Eller ännu hellre igår.

Men hon bara fastnade. I tanken och i den digra fotomappen märkt "sommar".

Utanför fönstren låg snön i långa, gnistrande banor. Eller kanske mer som i små kullar. Stora, små kullar. Vita berg av snö. Små snöberg. Hon tittade drömmande ut i fjärran. Dagdrömde.

Om frihet.

Om stekande sommarsol. (Som hon märkligt nog mer eller mindre brukar avsky när den väl skiner...)

Om blommor och bin.

Och om evigt gröna, vidsträckta dalar.

Och vem vet, kanske sitter hon där än? Och dagdrömmer så sött och ambivalent.

Och skriver ännu en hyllningsdikt till nuet och snön.

:)
/helena