Det måste väl ha varit en dag i början av augusti? Inte kan det ha varit redan i juli? Nej, det tror jag inte. Men tidigt på terminen, eller säsongen, var det. Jag fick en idé. Bestämde mig sedan för att börja pilla lite med den idén. Och innan jag visste ordet av, hade jag gjort klart en hel liten barnbok på en enda dag. Minns att jag var helt matt efteråt. Nästan yr, tror jag. Men också yr av glädje. Jag fick till det! Ett tjugotal illustrationer med några små textrader till varje. Kompletterade bara med någon enstaka tanke sedan, och en cool baksidestext.
Jag tyckte att den var cool i alla fall. Sedan gick tiden, som den gör. Visste inte riktigt vad jag skulle göra med min lilla bok. Skulle jag publicera den här inne, som en del i min pro bono-tanke om kultur för alla? Skulle jag skicka in den till ett förlag, fast jag nästan lovat mig själv att aldrig göra det, trots diverse påtryckningar. Varför? Jo, för att jag är rädd att förlora något äkta om det läggs någon form av professionellt krav på mitt skapande. Fast det där kan förstås bara vara bortförklaringar och skyll, för att slippa ta tag i det "på riktigt".
Grejen är att jag helst av allt skulle vilja att den lilla boken - ja, den handlar om tanter - skulle ges ut till förmån för någon typ av välgörenhet. Det skulle jag helst av allt vilja. Men hur det nu var, fast att jag blivit klar med höstens stora och viktiga projekt på bara en enda dag, blev det inte tid att fundera färdigt över vad jag skulle göra med mina bilder och ord, på tema tant. Låter uppskjutningsprocessen bekant? Antar att jag inte är den enda i hela vida världen som är bra på det?
Men. Nu ska jag inte vara för elak mot mig själv. Det är ju inte en overksam höst vi snart lämnar bakom oss. Tvärtom. Tror aldrig jag realiserat så många tankar och idéer som den senaste tiden. Särskilt vad det gäller bildskapandet - en del har ni ju fått ta del av här inne. Skrivandet har kommit på efterkälken, och faktum är att det känns rätt okej. Kanske är det bilden jag ska ägna mig åt, mer och mer? Både fotande och annat? Jo. Ja, varför inte? Det känns i alla fall som det mest spännande och givande just nu.
Anyway. Vet fortfarande inte vad jag ska göra med min tant-bok, men bestämde mig ändå för att bjuda er på ett litet litet smakprov. Till Nobels ära. Med en blinkning åt allas vår Astrid Lindgren. För nästan varje gång en reporter är ute på stan, någon gång då i november, och frågar en förbipasserande vem den tycker borde få det stora priset svarar någon just Astrid Lindgren.
Fortfarande, långt efter hennes död, tänker vi på alla spår Astrid Lindgrens berättelser satte i oss som små och unga. Inte bara spår. Frön. Busfrön. Och i vissa av oss såddes längtan att också få förmedla glädje, liv och lust och en gnutta allvar till de små och storartade individerna.
Tack Astrid. Du vann ju våra hjärtan - räcker inte det?
<3
/helena
ps Ska jag försöka mig på att översätta lite för mina kära läsare som inte förstår vårt språk i första hand? Hm. Ja, själv kan jag fortfarande bara hjälp er på engelska, även om mina planer på att lära mig fler språk verkar närma sig ett genomförande, tro det eller ej. Men det är nog inte ett språk ni tänker på i första hand. Men nu tar vi det lite piano med storslagna planer och kör en lätt engelsk översättning. Okej? Blir nog inga rim här är jag rädd. Fast det är kanske bara skönt att slippa? Först några ord till textsida ett alltså:
The old lady, you know, does she usually have a tree that's pretty boring? Not sparkling and fun att all, for kids and so on?
Då kör vi textsida två också. Kanske inga regelrätta översättningar direkt, mera förklaringar, på ett ungefär:
But then you see, that you havn't understood at all, the tree was not so small and totally without any joy. It's beautiful! And at the top? There's an angel with real strong Pippi Longstocking-hair.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar