"Det är inte lätt att vara superhjälte nu för tiden. Har någon någonsin prövat på att byta om i en mobiltelefon?"
"Trött som fan. Livet kostar på. Men meningen är ju liksom inte att man ska lämna tillbaka det oanvänt vid utgången."
"Ser ut som skit just nu, men det finns ingen marknad för begagnade liv så det är ändå ingen idé att tänka på andrahandsvärdet."
Haha. Den gode Jonas levererar och levererar. Och jag konstaterar att kortformatet nog aldrig kommer bli något för mig. Jag som använder mer än ett halvt helt twitter-meddelande bara för att sätta rubrik. Håhåjaja.
Annars? Bra, hoppas jag? Åtminstone hyfsat? Här tar vi det väldigt piano, även om gitarren var framme en sväng igår. Jul, jul strålande jul, snart är du ju redan helt slut. Fast det var inte sant, det var inte alls sant, för här hemma firar vi med pompa och ståt ända till Knut sätter stopp och slår knut på de sista juleljusen.
Eller vad då pompa och ståt? Haha, mest lite lågmält mys bara, även när vardagen träder in. Piano, piano. Och med bästa annandagsplagget på idag - Vintage-morgonrockarna. Det kanske vi skulle kalla vårt band, alltså som i orkester, mannen och jag - vintage-morgon-ROCKARNA? Yes!
På annandagen har vi läst ut en hel bok. Jodå. Fast, sssccchhh, ni behöver kanske inte säga till nån att den varken var tjock eller lång... Kort, koncis, kärnfull och full av bevis på varför det är omöjligt att låta bli att beundra Jonas Gardell:
"En gång frågade en nyfiken amerikan mig om Sverige låg i Japan. Då sa jag ja, för jag ville inte verka oartig."
Haha. Fast skrattet fastnar i halsen när vi tänker på kärnkraftsolyckan det året. För det här handlar om en samling Gardellska visdomsord från åren 2010-2011. Det hände också något fruktansvärt i Norge då, som ni säkert minns, och Jonas säger det så bra:
"Vi kan hedra de ungdomar som slaktades på Utöya genom att bekämpa högerextremism och främlingsfientlighet var den än visar sig."
"Tänd gärna ett ljus men kom ihåg att när ljuset brunnit ut är det i oss själva lågan måste brinna."
Han sätter ord på tiden - och på det tidlösa:
"Jag är lite rädd för människor som är rörande överens om något de två veckor tidigare inte ens visste att de ville."
Glidningen mot högerpopulismen har väl tagit lite mer än två veckor, i vår riksdag, och i många andra länders kölvatten. Men i princip stämmer det ju. Nu verkar det inte finnas någon bortre gräns längre, för hur långt mittenvärderingarna får trava nästintill oemotsagda rakt in i rasisternas mest högkonservativa borgerlighet. De sitter inte längre i högernationalisternas knä, de ligger ju för tusan med dem, inför helt öppen ridå dessutom.
Bäva månde vi. Ta fighten mot generaliseringar, rasism och egoism måste vi! (Här får ni gärna citera MIG, om ni vill.)
Förlåt om jag fick er att sätta skinkresterna i vrångstrupen. Men det finns inga dagar när vi får vila oss från att ta fighten med dem som behandlar människor olika beroende på vad de heter och hur de ser ut.
Ingen skulle döma covid-hunden enbart efter håren, på det sätt som rasisterna bland våra toppolitiker gör.
Och ingen sida står fri från godtycklig rasism, det vet vi. Så sent som häromdagen hörde jag Ygeman yttra något på bästa sändningstid.
Något om att vi inte behöver tiotusen diskare från Bangladesh (på tal om arbetskraftsinvandringens vara eller icke vara) eftersom vi har egna invandrare som behöver de enkla och okvalificerade jobben. Jo, det är sant, han sa så. Tror bestämt att jag nästan direktciterar den gode (?) migrationsministern där.
Jojo. Det är alltså så jobben ska fördelas. Vissa är mer lämpade att diska och städa och så då. Hm. Och Ygeman är säker på att det är så enkelt? (påpekar hon som är dotter till en mor som städat sjukhuskorridorer och toaletter med den äran i många år. Och ofta fick beröm för sitt väl utförda arbete. Men vad hjälpte det när kroppen tog slut.)
Inte nog med att det är fruktansvärt rasistiskt att bestämma att en viss grupp av människor ska göra de så kallade skitjobben - det är dessutom en stor skymf mot alla hårt arbetande working-class-heros därute, att avfärda deras samhällsviktiga (och många gånger hårda, smutsiga och livsviktiga!) arbeten som något vem som helst skulle klara av.
Vi måste öppna upp möjligheten för så många som möjligt att utbilda sig till något de brinner för att bidra och jobba med - OCH vi måste uppskatta och förstå, på riktigt, att det inte finns några enkla och okvalificerade jobb.
Ygeman. Hur är det nu? Har du provat att gå upp i ottan varje vardag i princip ett helt yrkesliv och gå iväg till ett bullrigt jobb som givit dig en outhärdlig tinnitus på gamla dar? Har du stått där med denimtyget runt dina av betonggolv åderbråcksmärkta underben? Har du stått med den rutiga skjortan uppkavlad över dina värkande armar? När du satt i nästa grepe (handtag) i nästa hink (spann)? Och nästa grepe. Och nästa. Och nästa. Till ditt liv nästan försvann. (säger hon som är dotter till en far vars klockradio ringde varje vardagsmorgon vid fem, under hela hennes uppväxt, och långt där efter).
Det är skillnad på folk och folk tydligen, eller vad säger du Ygeman? Är det integrationsminister det står på visitkortet numera? Jojo. Det är till att veta hur man integrerar (säger hon som är så kallad etnisk svensk och har bott snart trettio år i ett område fullt av hederliga och samvetsgranna och samhällsnyttiga individer - trots att vår stadsdel på grund av ett procentuellt fåtal kriminella måste gå under det missvisande och betungande epitetet: Särskilt utsatt område).
Hoppsan. Jag var visst inte så trött-mätt och slut i huvudet som jag trodde. Hoppsan. Tack Ygeman, för att du väckte mig, och min ilska, med din rasism och ditt människoförakt. Ett förakt som slår igenom över alla tänkbara gränser, tydligen. Ett förakt som gäller oavsett om man kommit hit tillfälligt från Bangladesh, eller sökt asyl och skydd i vårt land från förtryck, krig och ett allmänt ovärdigt liv. Eller om man är född i Småland.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Jonas Gardell-boken som mannen köpte second hand på Myrorna och gav mig i namnsdagspresent på Anna-dagen heter: Har man inget liv får man köpa ett som alla andra. Rekommenderar varmt att få er lite Jonas till livs, helst något varje dag. (Tror han skulle älskat den där sista meningen, för visst lät den nästan lite småsnuskig? Hihi.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar