Hjärtat på plats. Det klassiska blåvita porslinet bultar i många av våra vintage-hjärtan. Love, love, love.
Ja, hela köksväggen börjar faktiskt dofta jul. När jag fixade den här tavelväggen, eller snarare tredimensionella anslagstavlan med vintage i främsta fokus, fanns tanken att allt skulle förbli just så - alltid, men förstås också att det skulle vara lätt att byta ut vissa väl valda delar av väggprydnaderna.
Det har funkat - funkar - bra. Förutom att tallriken som påminner om freden - och kriget som äntligen slutade 1945 - vägrar bytas ut. Jo, jag lovar, den vill inte lämna plats åt något annat. Tänkte satt upp en av Stig Lindbergs jultallrikar där ett tag nu, men icke. Den fäste liksom inte på kroken, halkade bara på sned hela tiden.
Jag tror tallriken vill säga oss något. Att aldrig, aldrig glömma det som hände. Att inte upprepa samma misstag. Att alltid, alltid uppmärksamma när språket omkring oss hårdnar. När språket generaliserar och domineras av negativitet mot godtyckligt sammansatta grupper. Grupper som består av enskilda individer, som du och jag. Grupper som består av enskilda individer, som är våra medmänniskor. Ja. Jag tror den får sitta kvar. Alltid.
Allt ljus på party-flickorna. De har fått flytta till fönstret istället. Där står de, och firar kommande högtider nätt och lätt och försiktigt i sin egen lilla bubbla.
För bredvid jordgloben, där de runda och rara flickorna satt förut, sitter nu en liten brun blomma. Målade mig en pepparkaksblomma. Visserligen rätt doftlös, tills man bestämmer sig för att sätta in en välkryddad plåt eller två då kanske.
Har fixat till den sista rivningen, finishen, av kransen bestående av fler blommar målade av moi. En kryss-krans.
Och där i mitten ser ni Borås by night anno 1930-talet. Blev lite trött på den här tavlan ett tag, tänkte bytt ut den mot amaryllis-målningen som brukar få komma fram vid den här tiden, men sedan ville jag inte plocka ner den kära 400-åringen ännu.
Det återstår ju fortfarande några veckor på födelsedags-året, menar jag. Så jag löste det hela genom att låta kyrkorna få vila bakom kransen ett tag. Gav det ett annat uttryck. Kyrkorna? Jo, Caroli-kyrkan ligger ju där bakom kransen, och speglar dessutom sitt ståtliga torn i väl valda delar av Viskan. Alltså: Två kyrkor i ett - på något både finurligt och väldigt vackert sätt. Fast nu vill jag slippa se dem ett tag. Lite kul lösning, va?
Vårt hem är ju min arbetsplats också, där jag skriver och fotar och arrangerar och bildskapar. Numera är hemmet även en hobby-ateljé. Därför syns mina (och våra gemensamma) alster lite överallt. På köksbänken bland annat. Det kan väl vara på sin plats att några penseldrag får lite uppmärksamhet på en och annan vägg också ibland, tänker jag.
Vår allra finaste ljuslykta. Den har en sexåring gjort. Av en tom glasburk och väl avvägda, rivna och påklistrade pappersark. Återanvändning när den är som allra bäst - och finast.
En annan flicka har gjort stjärnan som fått en annan hedersplats. Såklart.
Kommer ni ihåg hur jag återanvände en liten plåtlåda, då? Jo, genom att fylla det med kylskåpsmagneter. Bara att dikta loss, när man känner för det. Eller lämna ett litet kärleksfullt meddelande till någon väldigt söt och snäll person - typ mannen. <3.
Änglaspelet är upplockat och monterat. Vi använder det faktiskt som en liten, men eldfast, adventsljusstake i år. Nu väntar vi bara på om det kan börja pingla med hjälp av tre små lågor då - eller om vi får vänta till fjärde advent på det. Spänning. Hihi.
Det som är mest spännande i återbruksvärlden är ju att hitta fler och andra användningsområden till de saker du redan har. Den har vintriga runda saken kan inte bara agera stor julkula, utan går dessutom att använda som liten vas, om man skruvar av toppen. Det tycker jag är toppen!
Vad ska man då göra med de där eldfarliga, men väldigt snygga, träljusstakarna? Tja, varför inte använda dem som pennställ? De färgrika pennorna står inte särskilt stadigt där, men det gör inget, det är ju så smidigt att ha pennorna nära - alltid.
Det var tolv småmurriga vinterfoton från vårt hem i stundande juletid, det. Men vad har då hänt med det trettonde? Jo, det kommer naturligtvis här och nu. Kan ni gissa vad som finns på det? Siffran tretton är en ledtråd...
Lucior! Självklart. Tog saxen och klippte isär pappersraden och satte ihop den med tunn, genomskinlig tråd istället. Blev en väldigt fin rad igen, fast på andra hållet då.
Det var det. Lite vintage-pyssel bara.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Bara ett fel med de där Luciorna. Hm. Ska nog åtgärda det senare, tror jag. Återkommer i frågan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar