Här hemma - tidlöst & supermysigt

Plötsligt händer det - ett blandat bonusinlägg. Supermusen - jag kallar henne så. En av våra senaste skapelser.

Även om det ligger och står en del högar här och var i mina arbetshörnor, tycker jag myset börjar komma på plats. Alla stjärnorna är uppe och på g. Någon är tänd med LED, en annan lyser med hjälp av stearin, en tredje lyser av sig själv. Ungefär så.

En stillhet har lagt sig över hemmet, även om grannbarnen springer runt med lika glada små steg som vanligt. Det känns att det är förväntan i luften, positiv sådan. Julmyset. Tror vi behöver det mer än någonsin, världen över. Oavsett vilken tro man har. Själv tror jag inte på någon gud alls, men jag brukar ju hoppas, i mitt stilla sinne, att hon tror lite på mig. ;)

Här är hon alltså - Super-musen. Hon som alltid har något spännande på gång. Alltid redo, lite som en scout. 

Och här är hennes ständiga hjälpreda - Hemliga Paketet. En ny julberättelse verkar visst vara på gång, och jag som behöver använda mina stackars hjärnceller till att skriva det första riktiga avsnittet till vår adventsberättelse här inne. Ni minns väl Tom(a)te-luvorna? Inte? Det gör inget, för snart nog kommer de in hit igen. Vänta bara.

Men här verkar visst vara en som inte kan vänta, eller? Nej då, han vill bara visa upp att armbandsklockans dag snart är slut. Men det gör ingenting, för det här är en klocka som har stannat för länge sedan, i mannens ungdom någon gång. Den bästa tiden? Den som väntar lite. Den som bara är rätt två gånger per dygn, ni vet. Den där visarna inte visar oss vägen, utan lämnar plats åt oss själva att bestämma rytm och takt. Att hitta oss själva och harmonin genom att låta oss lyssna till vår egen puls. Lite så. Eller lät det väl pretto? T o m flummigt? Äsch, låt oss gå vidare. Lite som klockan. Hehe.

Här är förresten min hund igen, den har torkat ordentligt nu.

Vad är det då för superkrafter hon har, Super-musen? Jo, det är den magiska luvans kraft. Hon svänger bara på svansen i trefjärdedelstakt så händer det grejer, har jag hört. Naturskyddande grejer. Bra grejer, med andra ord. Naturskyddande superkrafter behövs ju överallt. Alltid. I juletider och alla andra tider. I stort och smått.

Apropå takt och ton - har ni plockat fram julmusiken än? Nä, inte vi heller. Jag trodde att det var det mannen stod och plockade med i CD-hyllan för en stund sedan, men det visade sig att han behövde en helt rund mall, till något nytt han håller på och tecknar tydligen. Hm. Alltid lika spännande att se vad han ska hitta på härnäst.

Det var det. Tänk vad man kan göra med en bit återanvänt papper (tror det är ett musik-test på andra sidan). Hade gärna skannat in bilden åt er, känns ju lite som ett julkort, men det finns vissa 3D-dimensioner i kollage-tekniken här och var som inte tål att plattas till för mycket, därför får ni stå ut med mina foton istället.

Vad tycker ni om årets julkalender förresten? Har ni hunnit se något än? Vi binge-tittade idag när vi åt, om man nu kan räkna fyra små korta avsnitt som binge-tittning? Nja. Är den så bra? Lite tveksamt, säger jag. Kanske tilltalar den de mindre? Hoppas det. Det är ju dem den är till för, har jag hört.

(Lite kul ändå att få se Gunnel Fred agera idag igen. Igår var hon mycket yngre, när vi såg henne i sci-fi:n från åttiotalet som jag nämnde - Femte generationen. I julkalendern spelar hon mormor. Från bylsiga, mönstrade tröjor ena dagen, till randig fångdräkt den andra. Allt klär en skönhet, som man säger.)

Men förra årets Mirakel passade ju både ung och gammal och medelålders lika bra, särskilt oss som gillar gamla saker och det vi gärna kallar vintage. Dessutom tittade vi på Albert & Herbert förra julen. En bra idé, faktiskt - att titta på en av de gamla julkalendrar som finns upplagda på svt play. Vi funderar på att slänga ett öga eller två på den lilla lilla gumman. Ni vet hon, som är liten som en tesked.

Sköt om er.

<3

/helena

ps - Aj! Jag får ont i armen av den. Det var mannen som ropade till så, och höll upp underarmen. Jaha, tänkte jag. Inte så konstigt kanske, han brukar ju aldrig ha klocka på sig nuförtiden. Det är ju andra tider nu. Mobila.

- Jaha, sa alltså jag, som svar, lite lagom ointresserat så där, ni vet.

- Ja, den ger mig urvärk. Sa han. Insisterade han, med armen viftandes. Urverk.

Urdåligt skämt? Javisst. Och gammalt. Men tidlöst ändå på något sätt - håll med om det.