Tröjan! Och den gosiga kvinnan inuti.

Sitter här och nattpysslar lite medan Linnea och co snackar om allt mellan himmel och jord. Mest om mat just nu.

Tänkte att det måste vara dags för ett klassiskt nattbloggande tillsammans med det dedikerade gänget inne i Musikhjälpen-buren. Några småtrötta och småsvamliga rader på småtimmarna. Sånt gillar vi ju, även om nattsömnen inte får ignoreras helt, inte ens av ett inbitet nattdjur som er trogna vintage-vän med patina på.

Det pysslas i glasburen också. Tomteskägg broderas på löpande band. Hellre det än broderade löpband som det springer runt en massa skäggiga män på... Hehe. Hipsters på gym, typ. 

Själv försöker jag mig på ett blygsamt digitalt stick-projekt. Det var den här tröjan jag föll för. En allt annat än ful jultröja. En rosa och lila dröm. Men i ärlighetens namn är det ju kvinnan inuti tröjan som imponerar djupt på oss alla. Titta bara på de ögonen. Titta djupt in i de inkännande ögonen. Brita! Vilket jobb hon gör. Här har hon just börjat smälta det faktum att det finns trettonåriga flickor i världen som är större hjältar än någon fiktiv, välregisserad och overkligt hårt stylad Bondbrud någonsin kan komma i närheten av.

Tänk att vara en hårt arbetande trettonåring som står upp för sin elvaåriga lillasyster. Står upp för, sätter ner foten och säger: Nej, DU måste gå i skolan. DU måste ha en framtid. Och så fortsätter hon att jobba själv, för att rädda sin syster från att få sitt dyrbara barnliv stympat och förstört av ett av alla hårda, smutsiga, giftiga, farliga och livsfarliga jobb som finns där ute i världen. 

Tänk att det finns sådana flickor. Det är både fantastiskt och fasansfullt i samma andetag, tänker jag. Vilket mod. Vilken beslutsamhet. Vilken kärlek! 

Men tänk att en trettonåring ska behöva bära så mycket på sina små axlar. Axlar som mest skulle oroa sig för morgondagens matteprov, vilken topp som är snyggast till de nya jeansen (helst inköpta second hand. Just saying) och hur hon ska få skolans snyggaste kille att få syn på vilket kap hon är. Typ så. Det är det hon begrundar här, ungefär, Brita. Med nära till tårarna försöker hon ta in det som inte går att ta in: Att det finns så många barn i världen som aldrig får vara barn på riktigt. Som aldrig har tid att drömma, hoppas, leka, skratta.

Bästa, sötaste nattkompisen Michel Tornéus ska strax lämna och gå och lägga sig. Snart kan man buda på mössan som han ska sticka. Ett av alla engagemang där ute i vårt avlånga land, för att vi ska rädda så många barn som möjligt. Vi måste tända framtidstron i barnens ögon igen. De måste få se ljuset i tunneln, många av dem bokstavligen, där de kravlar runt i mörka, farliga och allt annat än barnvänliga gruvor.

Min digitala tröja har ett ljus högst upp. Kanske är det ett ljus i tunneln. Eller så är det en gloria. För det tycker jag att alla hårt arbetande Musikhjälpen-medarbetare har. Tack, för ert jätteviktiga arbete och engagemang!

Vi andra, vi på andra sidan skärmen, vi får göra så gott vi kan. Önska ett par låtar till. Halo. Önska den, vetja. För jag vet att Brita gillar den, hörde henne berätta om att den sjöngs av några vänner till henne och Kalle på deras bröllop. Halo. Så bra låt. Mer Beyoncé behöver vi, känner jag. Har faktiskt inte hört en enda av hennes gediget hopsnickrade låt-byggen hittills, det måste vi ändra på. 

Halo alltså. Ett låtönskningsförslag, om ni mot förmodan har fantasitorka eller så.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Det står Birgitta i röda rutan, och nej, det är inget misstag, om ni har missat berättelsen om Brita och pepparkakorna. Det var tydligen en av Britas bästisar från när hon var liten som hade en mamma som var en hejare på att göra väldigt speciella och goda pepparkakor. Birgitta hette mamman som höll detta recept i stort sett hemligt för alla. Utom för sin dotter och Brita och kanske någon mer närstående. Och nu kan någon lycklig - och givmild - person få del av det välbevarade receptet. Via Britas engagemang. Vem vill inte få möjlighet att lägga vantarna på det? 

Världens snällaste kaka - Musikhjälpen-kakan.

Haha, Hörde jag rätt? Var det några barnmorskor som hade önskat Lena Ph och Det gör ont? Haha. Ja, det gör det, säger mammorna i musik-buren unisont. De konstaterar vilket viktigt jobb barnmorskorna har.

Och sedan, när de har utfört sitt livsviktiga jobb, och någon alldeles ny själ har tänts, då måste vi se till att de inte ångrar att de föddes också, de små.

Åh. Annie Lennox. Den rösten alltså. Blir den min bästa vaggvisa? Ja, så får det nog bli. Nattmössa på.