Alltså. Ni har kanske totaltröttnat på mitt målande. Synd om er i så fall, för det är ju det jag håller på med mest just nu. Men jag lovar att det kommer komma en hel del annat också, men nu vill jag visa er en lite kul grej.
Färgerna kom fram en liten snabb sväng igår kväll igen. Bara en liten session, emellan några små avsnitt av julkalendern anno 1967 - Teskedsgumman. Så fin den är. Så kul hon är - Birgitta Andersson. Göta petter, säger jag bara. Den ska vi nog fortsätta titta på, tror jag bestämt. Ända fram till dopparedagen eller så.
Svartvit julkalender, känns lite avskalat och skönt på något vis. Dessutom är det alltid roligt att påminnas om hur intensivt de jobbade med mönster och kontraster istället då, innan färgen kom. Själv har jag nog aldrig sett de här äldre avsnitten utan färg, fanns ju inte ens då, när de sändes 1967. Jag minns däremot färgversionen desto livligare, var ju både född och riktigt navlad då. Nåja. Så många detaljer finns kanske inte kvar i minnet, men jag kommer förstås ihåg det här med att gumman kunde prata med djur och små barn, när hon blev liten.
Vilken blandning bland helgens tittande alltså. Vi såg även Nobelpresentationerna, åtminstone tre av dem. Kan inte rekommendera att titta på, i tur och ordning: medicin-, kemi- och fysikprisets förklaringar och intervjuer med själva pristagarna när man är för trött sent på kvällen... Annars rekommenderar jag det varmt. Vilka spännande personligheter! De är som stora barn, forskarna. Nyfikna. Många av dem på allt. Ofta konstnärliga. Sportiga. Kul och småklämmiga. Inte alla förstås, men flertalet som får nobelprisuppmärksamheten direkt riktade mot sig verkar ha lätt till leenden och att se världen genom sitt fantastiskt välbevarade barnasinnes filter.
Inga dåliga saker de har kommit på heller, årets pristagare. Organisk katalys, jojo, fina grejer. Miljövänligare vägar att nå fram till den uppsnabbade kemiska reaktion och förändring man efterstävar. Och det här med hur känseln fungerar. Att het het hetare chili kunde hjälpa till att förstå hur vår kropp får signaler att uppfatta värme är ju smått otroligt. Nästan som en saga.
Lite ordnat kaos på det. Och nydanande analysering av vårt klimats förödande förändringar, ett tidigt konstaterande att det är vi människor som har påverkat miljön så negativt, inga dåliga grejer att belönas för, tänker jag. Måste nog se om alltihop igen. Eller så uppfattade vi kanske ändå det mesta, trots den sena timman. Ja, det verkar ju faktiskt nästan så. Nobelveckan har i och för sig bara börjat, och vi ska se presentationerna av ekonomi- och fredspris ordentligt också förstås. När vi får tid. Abdulrazak Gurnah har vi redan hyfsad koll på, tror jag. Det är ju litteratur det handlar om, då är vi förstås mer på våra tår. I välkända vatten och så vidare, även om vi inte har läst något av honom - ännu.
Han skriver ju om ett ständigt aktuellt ämne - flyktingen. Flykten från och till. Ett livsviktigt ämne att belysa, bokstavligen, tyvärr. Känns som att världen gärna blundar för det faktum att miljontals människor ständigt är på flykt. Jag tänker ofta på att det är så många människor som missunnas ett fullvärdigt liv. Ens ett värdigt liv. Det måste vi hjälpas åt att ändra på. Eller hur?
Sköt om er.
<3
/helena
ps Farmors gamla tomte. Kom på att det var så länge sedan jag målade av någon av mina vintage-saker nu. Eller målade av och målade av, snarare tolkade. Tolkar. Den här gången skulle jag försöka måla en skäggig liten och go tomtegubbe. Det gick väl ganska bra, tycker jag. Den blev hyfsat rar, tror jag. Problemet är bara att det ser ut som en tjej. Med yvigt hår där under luvan. Fast är det ett problem egentligen? Nej. Han fick ju en sprillans ny flickvän, vetja! Hon ska bara torka till lite först, särskilt bakom öronen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar