Förlåt mig, Selam Fessahaye

Och Stig Lindberg, förlåt mig. Men jag kunde bara inte låta bli. Vi tar det väl ifrån början, allt började med...

...en bild. En helt otrolig bild. Det var väl i slutet på september, tror jag. Eller alldeles i början av oktober? Nåväl, jag sökte mig fram där ute för att få veta lite mer om hon som skapat årets viktigaste och mest rosa band - Selam Fessahaye. Och då fick jag syn på något av det läckraste och vackraste jag någonsin sett i bildväg. Trädet. Kvinnorna, och flickan. Klänningarna! Fluff, fluff - som gräddbakelser för hela kroppen. Och framförallt för ögat.

Där och då, när jag fick syn på det några år gamla instagram-fotot, bestämde jag mig för att jag måste, bara måste försöka avbilda den på något sätt. Och så i fredags, på självaste Nobel-dagen, bestämde jag mig för att det var dags att försöka fixa till ett par galaklänningar extra. Med tanke på att vi är lite svältfödda på glamour, gala och balklänningar nuförtiden, tänkte jag. Haha. Det blev inte så bra, borde kanske gjort ett försök helt digitalt istället. De vackra kvinnorna ser mest ut som hårt lindade bäbisar på min bild, men ändå, en lite charmig skiss i alla fall. I bästa fall.

Färgerna! Fluffet! Flickan och de lite äldre flickorna. B-E-A-U-T-I-F-U-L, är en underdrift. Och trädet, så kraftfullt. Kanske visar er hur det hela tog sig ut sedan i dagsljus, alltså min version. Ganska fin ändå, som sagt.

Medan snön ömsom smälter och faller och smälter bort igen, lyser flitens lampa över vår lilla boning. Mannen slutförde inte mindre än fem blyertsteckningar igår, och jag blev så ivrig att färglägga, collage:a och färdigställa att det inte ligger mindre än fem färdiga små målningar på tork här och nu. Och ja, det där B:et är samma B som de unga tvingas påminna oss om hela tiden nu: Det finns ingen planet B. Vi har bara en enda liten jord, och den är inte gjord för vår så kallade moderna livsstil med överkonsumtion och äta-kakan-och-ha-den-kvar-mentalitet.

Jo, sedan var det ju den här jultallriken också. Minns ni, att jag berättade att den inte ville fästa på samma krok som minnestallriken angående freden 1945? Att det var som att fredstallriken vägrade lämna sin plats, som en påminnelse om det som hände, och att vi måste skärpa oss för att förhindra att människor börjar titta snett på sina medmänniskor på samma sätt igen. Eller på ännu värre sätt. Det kommer ni säkert ihåg, för det var ju bara häromdan. Anyway. Vad göra med jultallriken som inte fick komma upp på väggen? Måla av, såklart!

Så jag började skissa lite. Och lägga på lite blå färg. Det vita får ju vara vitt bara. Och sedan kunde jag inte låta bli att fixa lite gult runt de tre ljusen också. Så här ser den ut egentligen, min skiss med påbörjad färgläggning. Överst i inlägget har jag tagit en aning digital hjälp också. Visar er säkert hur slutresultatet blir en annan dag.

Det var det. Som sagt. Förlåt. Men min inlärningskurva är ungefär lika brant som grenen kvinnorna sitter på i min lilla hyllning. Grenen, i mitt försök att fånga bara en gnutta, en aning av skönheten i fotot - och i Selam Fessahayes design.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Bara älskar Stig Lindbergs jultallrikar. Vilken fantasi den mannen måste haft, tänker jag. Vilket geni. Kommer ni ihåg hur han brukade tänka, när han arbetade? När han körde fast kanske, eller bara i allmänhet? 

Varför inte tvärtom? Jo, jag läste i alla fall det någonstans, att han brukade tänka så: Varför inte tvärtom. Och jag tänker att det är en sådan bra devis att ta med sig. Varför inte tvärtom. När något känns svårt och omöjligt, varför inte vända på steken? Det skadar ju inte att prova, menar jag. När det känns svårt att komma framåt i en skapandeprocess eller så.

Ska jag måla av alla våra Stig Lindberg-jultallrikar nu då? Nej, tvärtom, jag nöjer mig nog med att ha försökt mig på den här enda. Förlåt mig, kära, mångbegåvade Stig L.