Att ha tid att sitta ner en stund, i lugn och ro, vad kan man mer begära av livet egentligen? Mina tankar går ofta ut till dem som sliter för att alls överleva, varje dag. De som inte har någon plats att kalla hem, de som inte har något tak över huvudet, eller någon enda människa som bryr sig om dem över huvud taget.
Tacksamheten breder ut sig som bomull i mitt bröst, när jag tänker på allt jag har, fast jag inte har så mycket, med många I-landsmänniskors mått mätt. Men jag kan äta mig mer än mätt varje dag. Jag har någon som älskar mig högt och innerligt, och som visar mig det varje dag. Det är det enda jag behöver. Sedan har jag ju en relativt god hälsa numera också, det är väldigt mycket värt i min värld. Och så har jag en massa vackra saker och (onödiga) vintage-grejer också. Som ni vet.
Och det verkar banne mig som att vi ska få en tunn vit jul, det var verkligen mer än jag kunde önska mig.
Den gamla flaskan har fått låna mitt bästa nyårshalsband. Ding-dång, eller snarare pling-plong för de här små klockorna. Snart får vi skriva år 2022 högst upp på agendan, och även om det mest är en siffra som blir till en annan siffra för de flesta av oss, känns det ändå alltid nytt och fräsch på något sätt. Att få skriva den där tvåan istället. Det är väl något rent psykologiskt, antar jag. Att känna tiden byta skepnad i samma takt som handen låter pennan känna den nya siffran ta form. Eller nåt.
På tal om tid, om min ork inte sviker mig fullständigt kommer jag ta mig tid att titta in till er i jul. Något litet livstecken tänker vi lämna här hos er varje dag, mannen och jag. Mest jag förstås, men han får ju hänga på.
Har väldigt dåligt samvete över adventsberättelsen som jag utlovade när månaden var ny och låg blank och lång och smått oändlig framför oss. Sedan kom den ikapp mig, tiden, och allt jag alltid tror att jag ska hinna. Näpp, jag hann inte allt i år heller. Men kanske kan vi förvandla vår lilla advents-story till något som rör sig väldigt nära själva julen istället? Hm. Det där får vi, jag, lura vidare på.
Det här har inget med tomteberättelsen att göra, det här är en detalj i en av våra gemensamma klimat-bilder. Jag förvånas ständigt över mannens förmåga att fästa figurer på papper med hjälp av blyertspennan, och han säger sig fascineras över mitt och färgernas och konturernas sätt att förädla grundtanken. Usch. Det luktar illa här, va? Klubben för inbördes beundran verkar hålla årsmöte... Hehe. Inget är så bra för självkänslan som lite lagom självnöjdhet. Eller självgodhet då, om vi ska tala klarspråk.
Har nog aldrig haft något som gjort mig så lugn och harmonisk, som penselns framfart över pappret. Det är något med att se något växa fram så där. Känns nästan organiskt att blanda och ge sig i kast med nästa snirkel. Finns visst inget som heter snirkel, men ni vet ju ändå vad jag menar. Nästa krumelur, snurr och kullerbytta i nyansernas och formernas tecken.
Lovade ju att visa er hur det gick med Stig Lindberg-alstret också. Här är den. Blev inte mer än så här. Struntade både i den gulliga hunden och den tindrande granen, här fokuserar vi mer på barnen och deras slipsprydda mor. De tre nya visa männen? Ja, det tror jag det. En mor och hennes två små, vilka kan vara visare och klokare än de?
Här har jag alltså helt vanvördigt försökt skissa och färglägga lite efter en av våra Stig Lindberg-tallrikar. Blev väl rätt bra, ändå. Inte som avbildning förstås, men som tolkning - och hyllning till en designikon och fantasifull förebild.
Ja, det är insidan på ännu en tom knäckebrödsförpackning som har fått tjänstgöra här också. Fatta exakt hur mycket knäckebröd vi äter i vår lilla familj. Hehe. Just nu äter vi mest vörtbröd, med russin i. Finns det något godare? Fast man skulle nog tröttna om man åt det året om förstås. Vissa saker smakar bäst under en speciell och begränsad tid, så är det ju bara.
Sol skulle vi visst också få i tomtesäcken. Är det verkligen möjligt att vi slipper en blaskig - och plaskig - jul i år? Kan man verkligen tro på meteorologen? Ja, vissa tror ju på tomten, då får väl jag tro på vädrets goda makter.
En enda röd rosett gör väl ingen jul? Jo. Det behövs inte mycket mer än så för att skapa lite stämning om tiden och orken - och lusten - inte finns där. De år jag jobbade med att skylta på diverse arbetsplatser orkade jag knappt lyfta ögonen mot julstök och pyssel och pynt när jag kom hem. Men, det blev jul ändå, så det så.
Även om jag älskar att röja runt bland mina vintage-saker i dessa tider. Älskar att ställa de gamla sakerna på nya ställen. Låta de bekanta sig med varann på andra sätt än föregående jular och så. Men det är ju bara livets lull-lull, som man säger. Att ha förmånen att ha någon som vill titta en djupt in i ögonen hela julen är ju The real stuff, mina vänner.
Jag vet att det finns många ensamma där ute, därför vill jag påpeka att julen är en bra tid att känna tacksamhet över det man har. Det är ingen självklarhet att ha ett hem. Det är ingen självklarhet att ha någon att ösa all sin kärlek över.
(Varför jag skulle illustrera det här sista viktiga med hjälp av en småläskig närbild, vet jag inte. Bilderna kom in i den ordning jag fotade dem helt enkelt. Känns autentiskt och bra, tycker jag.)
Nu ska jag sätta in en helfabrikats-Jansson på värmning, lagom till mannen kommer hem från sitt jobb hos de jullovslediga kidsen på fritids. Finns inget godare än Dafgårds-Jansson. Ja, jag vet att jag tjatar om det varje jul, men det är sant. Har aldrig ätit någon hemmagjord frestelse som är lika god som den här, varken min egen eller någon annans. Inte ens mammas. Eller svärmors. Då fattar ni. God, god, god.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Jansson är inne, och jag funderar på om jag ska nämna något om det här med äldre och ensamhet här, eller om det blir för trångt även i mina utbroderande ps för något sådant. Jag provar. Brukar ju aldrig lämna ut någon enskild individ här inne, väldigt sällan i alla fall. Men nu känner jag att det är på sin plats, med debatten som pågår angående hur många äldre det finns som är/verkar alldeles ensamma i vårt samhälle. Och där en del av dem tvingas ligga avlidna länge, länge i sina hem utan att någon saknar dem eller ens uppmärksammar det faktum att de inte längre finns.
Jag vill bara tillföra debatten en dimension som jag vet existerar - det finns äldre som inte vill ta emot hjälp. Jodå. Varken från anhöriga eller samhället. De vill klara sig själva, påstår de. Även om många av dem är alldeles för sjuka för att klara det på något bra sätt. Fråga mig. Fråga mannen. I många, många år försökte vi verkligen hjälpa närstående till oss. Vi vände ut och in på oss själva. Vi försökte mota olle i grind på en mängd olika vis. Vi ville förebygga olägenheter till exempel genom att få personen ifråga att flytta till ett boende med hiss. Vi ville förebygga onödig nöd genom att få vederbörande att sälja diverse ägodelar och/eller ta hjälp av en god man innan det gick överstyr. Icke. "Jag ska tänka på det". Det var det svaret vi fick, gång på gång. Till slut orkar man inte se på när någon går sönder. En myndig person har rätt att göra som den vill, så är det bara.
Men. Man orkar inte lyssna på någon som påstår sig älska sitt barn, och samtidigt gör sig själv (och just det vuxna barnet) illa, genom att sakta, sakta gå under i sin självvalda och missriktade så kallade självständighet.
I mitt huvud går jag ofta igenom den långa, långa lista på handlingar som jag (och mannen) gjort och försökt göra för de här äldre personerna. Den listan är så låååååååååång, så ni kan inte ana. Det värsta är att det finns människor som tror att vi struntar i de här personerna helt, så är det inte. Men till slut måste man inse när någon inte vill - eller klarar av - ens beslutsamma omsorger. Då är det bättre att omfördela och omgruppera omsorgerna till de som uppskattar dem bättre. Det har jag gjort.
Tänk gärna på den här aspekten också, i debatten om alla ensamma äldre där ute. Alla borde ha någon som bryr sig om dem, många har det också. Men kanske har de också gett upp, som jag. Kanske har de också en gnutta självbevarelsedrift kvar.
Det finns äldre, ensamma människor som VILL vara ensamma, eller som inte förmår att ta emot de omsorger och den hjälp som finns att få.
Med det sagt vill jag påpeka att det inte är okej att ha skapat ett så kallat autogiro-samhälle där räkningarna bara betalas och betalas långt efter att någon ligger och bokstavligen tynar bort på sitt golv.
Bry dig. Men gå inte sönder själv i processen bara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar