Konst som inte lägger sig platt

Här stod jag lite blygt i höstas och fotade, ja, vad då? En granbarkborre som borrat sig in i barken? Nej.

Nej, så var det inte. Dels för att jag är en allt annat än blyg person och dels för att trädet obviously inte är en gran, men framförallt för att det låg något så oemotståndligt vackert på marken framför mig - och trädet.

Eventuellt så minns ni att jag ojade mig över att ha en förfärlig mängd foton att gå igenom i höstas? Jo, det handlade om de här mattorna. För mattor är det, även om de är gjorde av målarfärg. Jo då. 

Nu har jag gått igenom de flera hundra foton jag tog då - ordentligt - återstår bara att välja ut de som ska ingå i en av mina pågående foto-ambitioner framåt. Några av de som blir över tänkte jag visa er här inne. Snart, tror och hoppas jag.

Och lugn, bara lugn, det kommer vara några fina små smakbitar som jag delar med er också, för några andra foton än de finaste utvalda har jag inte sparat alls.

Om jag inte är helt felinformerad så handlar det här om ett gatukonstprojekt i samarbete mellan det lokala kommunala bostadsbolaget och (gatu)konstnärerna samlade under rubriken Artscape (artscape.se).

Tror bestämt att det till och med var så att de boende runt Hulta Torg, här i Borås, själva fick vara med och designa hur mattorna skulle se ut. Och som de designade! Färgglatt och mönstermyllrande. Underbart!

Men. Jag funderade på det här med konst och förgänglighet. Både i allmänhet, och i det här specifika fallet. Gatukonsten vi oftast ser runt oss, på husväggar och anvisade graffiti-murar, bleknar antingen med tiden och vädrets makter (om de inte fylls i och på igen, i samma form och spår) eller så målas de helt sonika över med andra motiv. 

Men. Hur går det med de här street art-mattorna då? Som folk går på dagarna i ända. Och ibland ligger det snö där. Och snöplogen drar fram och plogar där, och sands sprids ut som halkskydd och sandpapprar sedan bort matt-motiven bit för bit. Antar jag.

Men. Det är något med förgängligheten som jag gillar. Det är något med det organiska förfallet, något som - samtidigt som det känns småtrist förstås - också känns naturligt på något bra sätt. En del saker måste man njuta av nu. Passa på liksom. Nu, nu, nu. Eller då då.

Men. Det sista men:et handlar om att jag ju fotade av de här gatukonstmattorna när de kändes alldeles lagom slitna i höstas. Då de låg där i samklang med den gyllengula solen och de bruna löven som spritt ut sig överallt.

Det var bara det. Och att ni kan se fram emot ett större smakprov på hur det såg ut när jag gick runt och fotade här hemmavid i höstas.

<3

/helena

ps På Artscapes Instagram kan ni hitta ett par trevliga drönarbilder, från i somras, när det här spännande konstprojektet ägde rum, där kan ni se hur mattorna slingrar sin väg fram mellan husen runt Hulta Torg. (Om ni har bra syn, då kan ni nästan få syn på huset där jag och mannen bor. Eller nej, det är nog ett träd i vägen. Eller två. Men ändå.)