Det är någonting med nysnön. Den kan få vad som helst att verka vackert. Precis vad som helst. En egenskap den delar med solen. Och månen ibland, när den är tillräckligt närgången.
Att ta de där första stegen, i nyfallen, orörd snö, är som ett reningsbad. Ett mentalt reningsbad.
Långt innan solen har stigit upp, sticker jag fötterna i träskorna, för att fånga en morgontidig flinga.
Om jag hade kunnat byta mitt krångliga knä, ungefär som man byter en sticksig julklappströja mot en osticksig, så hade jag gjort det. Då skulle jag nått marken. Lagt mig platt där. Och försiktigt flaxat fram en nyförlöst ängel. En alldeles ny ängel.
En nyfallen ängel i förorten. Låter inte det som titeln på något spännande och bra, så säg?
Blundar uppåt, tills T-shirten blir blöt. Gör en mental snöängel. Sätter mina träskospår åt andra hållet. Som en slags revirmarkering. Som om jag ägde den här snön nu.
:)
/helena
ps Men tungan, den sticker jag inte ens ut mentalt, mot lyktstolpen. Tungan ska man vara rädd om, har jag hört. Snart ska jag nog äta mer risgrynsgröt med min. Och säkert något annat gott. De sista söta, skumma tomtarna, kanske får möta sitt Waterloo där. Mot min tunga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar