Utanför droppar det från taken, i takt med mina tankar. Tankarna, som har stannat på ett isflak någonstans runt Vitön, för över hundra år sedan. Boken, kärlekshistorien om Expeditionen, var lika fantastiskt fanatisk som jag tänkte mig den. Nils Strindbergs foto på pocketens framsida bleknar i takt med att jag vaggas in i det isande kalla innehållet. Som egentligen inte alls är kallt. Sidorna färgas av nyfikenhetens ständiga hets. Vetgirighetens längtan efter att förstå det oförståeliga. Och jag förstår. Verkligen. För jag har också så lätt för att fastna. I människoöden. I historier. I blottade halsar och tillkortakommanden. Det här är min värld. Också.
Blås ut det gamla, tänkte jag först skriva. Men det kändes fel. Känns fel. Det gamla måste hela tiden få leva. Parallellt liksom.
Boken om Salomon August Andrée, och hans sidensydda ballong, ligger på soffans armstöd och vilar sig från mina trötta ögon. I mitt lite flaxiga bröst finns fler frågor än svar. Som vanligt. Kanske är det så det ska vara?
:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar