Det här är inte ett filmtips, även om det råkar handla om en film. Tiny Furniture. Så har jag då äntligen sett något av wonder kid/wonder woman Lena Dunham. Girls har jag aldrig sett, mer än i ögonvrån då. Lever man på planeten Tellus, och har tillgång till någon typ av skärm, är det nästintill omöjligt att inte ha hört tals om tjejen som gjorde succé med sin första stora filmmanusidé och sedan, i stort sett, fick helt fria händer att skapa lite vad hon ville - som succéserien Girls.
Anyway. Det var mest mamman jag fastnade för. Konstnären Laurie Simmons, som spelar Dunhams mamma i filmen och dessutom råkar vara hennes mamma på riktigt. Men allt det där vet ni säkert redan, eftersom filmen inte direkt gjordes igår.
Igår, var däremot kvällen som jag såg den - efter att mannen och jag binge-tittat oss igenom en hel säsong av Släng dig i brunnen. För mycket bajs- och sexhumor för min smak, men ett och annat äkta flabb fick de i alla fall ur mig. Många nya, roliga personligheter som presenterade sig däremot. (Problemet är bara att både mannen och jag alltid tänker att vi kunde gjort det bättre själva, framförallt gjort det roligare. Hehe. Nej, jag ska inte plåga er med något av våra väldigt hemmagjorda skämt här och nu. Kanske senare...).
Vi började faktiskt med att spana in Eurovision, men redan efter en låt gav vi upp. Hon sjöng så falskt att popcornen nästan inte ville poppa upp ur den varma grytan jag hade framför mig i köket... Popcornen krävde bättre underhållning än så, därav skämten ur Brunnen.
Ett bra tips, om man gärna tittar ikapp på svt play, är ju att kolla in de programpunkter som har kort utgångsdatum. Spana in de filmer och serier man helt är på väg att missa. En nackdel med det är, att det är svårare att rekommendera saker vidare, när det snart är försent att se dem. Men det finns ju andra sätt att se saker på. Andra möjligheter att strömma och så, menar jag. Fast nu ville jag ändå inte rekommendera er något särskilt, så allt är ändå okej.
Åter till Tiny Furniture. Laurie Simmons verkar vara en spännande konstnär. Hon fotograferar, bland annat. Började tydligen med att fota dockskåpsstora saker. Installationer i miniformat, blandat med långa ben. ?!? Ja, jag sa ju det - spännande. Även pappan är tydligen konstnär, Lena Dunhams alltså. Tala om påbrå.
"Nej, den verkar för ungdomsig". Med de orden kunde jag definitivt ha nobbat den här filmen, särskilt om popcornen tålt falsksången från TV-rutan lite bättre... Ni minns säkert att jag berättade häromdagen att jag, trots stort cineastiskt intresse, kan vara rätt kräsen vad det gäller handling och genre?
Men sedan finns det förstås en del andra skäl att se på film än de rent underhållningsmässiga. Det kan till exempel handla om faktainsamlande. Upplysning. I det här fallet - Lena Dunhams Tiny Furniture - handlade det mest om nyfikenhet. Och uppskattning - av begåvade människor. Alltid bra att hålla lite koll på all talang som flyger omkring därute. Och intressant att ta del av människor som använder sitt tankegods till något kreativt och verkligt inspirerande.
Det var nog bara det.
:)
/helena
ps De bästa filmerna är utsnitt, tycker jag. Ja, små utsnitt ur någons vardag kan vara de bästa guldpalmerna, förlåt guldkornen, som finns på den stora, vida, vita duken. Bara någon som gör något alldeles vanligt en alldeles vanlig dag. Som att blogga. Eller fota små möbler.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar