Det är inget jag är stolt över, men det är heller inget jag ångrar. Trots att det är så länge sedan, som i ett annat liv, vet jag fortfarande att jag gjorde rätt. Jag gjorde en abort. Och det här är en liten men viktig text om den livsviktiga aborträtten.
Det pratas, förstås, om den överallt nu. Extra mycket just nu, med tanke på att så kallade demokratiska, välutvecklade länder låter det ske en tillbakagång i den självklara utvecklingen av alla människors lika rättigheter. Feminismen är hårt ansatt från många håll. Feminismen - den viktigaste jämställdhetsfaktorn, som jag ser det. Den som ska ta oss ända fram till slutmålet - allas rätt att vara sig själva och bestämma över sina kroppar och sitt personliga liv.
Jag var nästan bara ett barn själv. Jag kunde inte bli mor. Jag var tillsammans med någon som jag absolut inte kunde föreställa mig att få ett livslångt band med. Han hade inget som Mannen har. I jämförelse hade han inget att komma med. Inget som var kompatibelt med mig i alla fall. Därför visste jag direkt att det bara fanns en väg att gå. Ett sätt att agera. Och det kändes tryggt att veta att det kunde ske under ordnade förhållanden i en trygg och säker sjukhusmiljö.
Det här handlar inte om mig. Eller dig. Det här handlar om oss alla. Om allas rätt att bestämma över sitt eget liv. Den fria aborträtten är en absolut förutsättning i ett modernt, jämställt och civiliserat samhälle, som jag ser det. Utan den kommer fler barn födas till ett oönskat liv. Och det tror jag är det värsta som kan hända en människa, att födas in i något där man inte har en självklar plats.
Alla människor har rätt att vara önskade och älskade. Att var efterlängtade och välkomna. Därför tror jag på den absoluta rätten att göra abort.
Visst har det hänt att jag fantiserat - tänkt om-tankar. Tänk om hen hade funnits nu, då hade hen varit tjugo...någonting...ganska...mycket. Och kanske haft brunt hår. Och ful mustasch... Där brukar jag börja skratta och sluta plåga mig själv med minnen av något som inte var en människa, än. Ett embryo är inte en människa. En människa är inte beroende av en navelsträng för att överleva. (Åtminstone inte i fysisk form...).
Det är naturligtvis inget att skratta åt. En abort är inget som ska göras lättvindigt. Det måste vara ett genomtänkt beslut. Därför är det viktigt att samhället tillhandahåller sina bästa sociala resurser för att finnas där och råda och visa på alternativ.
För visst finns det gånger när jag har funderat på om jag hade agerat annorlunda om jag fått mer stöd från samhällets sociala skyddsnät. Om det funnits bättre möjligheter att sammankoppla en ung, gravid flicka med ett barnlöst vuxet par, till exempel. Om det funnits ett sätt att bli någons mänskliga kuvös, så att säga, hade jag då tänkt och agerat annorlunda. Hade jag vågat "offra" nio månader av mitt unga, nystartade vuxenliv på att uppfylla en ofrivilligt barnlös högsta önskan? Det vet jag inte. Och det är heller inte själva poängen i något enskilt, avlägset fall, men det är viktigt att fundera över framtiden och det stöd som samhället bör/kan/ska ge till den som är ung och har blivit ofrivilligt gravid.
Och så det allra viktigaste - att förebygga ofrivilliga graviditeter genom att undervisa och utbilda och fortsätta göra säkra preventivmedel till en självklar del av (unga) människors sexualliv. Överallt i världen.
Ung eller vuxen eller mycket vuxen. Alla kvinnor ska ha full rätt att bestämma över sin kropp. Låt aldrig någon komma och påstå något annat. Låt oss inte rucka på det som kan rädda många, många människors liv.
På våra förmödrars tid fanns det i bästa fall en skicklig "änglamakerska" som kunde hjälpa dig om du hamnat i "omständigheter". I värsta fall var du utlämnad till en smutsig, bakteriell strumpsticka.
Stå upp för aborträtten! Alltid. För våra förmödrars skull. Och för alla våra efterlängtade och högt älskade barns skull.
<3
/helena
ps En annan gång kanske jag berättar varför mannen och jag aldrig har velat ha några barn. Något som inte har det minsta med min ungdoms abort att göra, och ganska mycket med vår kärlek till hela mänskligheten att göra.
Och då kanske jag också passar på att berätta om några av de värsta mentala övergrepp som jag utsatts för i mitt liv: Människor, som under ens mest fertila del av livet tog sig rätten att tala om för en att man gjorde ett felaktigt val som kvinna, om man valde att inte skaffa barn. En del var helt främmande människor, många halvbekanta. En hel del var män. De flesta var kvinnor. Den allra värsta var läkare. En kvinnlig läkare. Men det tar vi en annan dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar