Ett litet hej från någon som en gång i tiden var en tjej...

Ett litet soligt hej här bara. Det blev ju mer strålande tider än man först kunde tro. Solstrålande tiden, that is.

Här hemma har vi mest tagit det lugnt, men faktiskt också fått ett och annat gjort. Flera nya bilder till mitt senaste bildproducerande är tagna, och nästan färdigredigerade. Gott så. Och så har vi sett ett par filmer. Ganska mediokra sådana, ingenting att orda om. Förutom In a World... då. Av och med Lake Bell. Lake who? hör jag er gnugga minnesknölarna nu. Lake Bell. Jag är ganska säker på att ni sett henne då och då. En så kallat rolig tjej. Himla kul faktiskt. Och bra.

Så typiskt mig, att så ofta tacka nej till att se något komiskt. Nej, jag vill se drama! Eller något spännande! Superduperspännande! Eller någon läskig skräckis! Sedan blir jag sur. Över att de flesta bra thrillers redan är gjorda. Flera gånger dessutom. Och att de läskiga filmerna sällan är tillräckligt läskiga. Många bra dramafilmer finns det förstås alltid, men det är inte alltid man har näsa nog att spåra upp de bästa. Sedan dyker det kanske upp en komedi på filmduken ändå. Och då är allt förlåtet, och mitt i skrattanfallet finns ofta allt det bästa med filmkonsten - och livet.

Nej, jag fattar inte heller varför så många kvinnor måste prata som små flickor. Eller ännu värre - som mjukisdjur... Se In a World... (2013) - och hör sen! Om ni inte hunnit göra det förut förstås. Kul. Och allvarligt. Och kul.

Angående dagens rubrik. Jag har aldrig pratat så där. Gällt. Eller pipigt. Har nog alltid landat i min riktiga röst. Så det är inte det det handlar om där - överst. Utan någonting mer. Så här va: Håll med om att det kan kännas lite löjeväckande ibland med kvinnor som vill fortsätta att kalla sig för tjejer? Som om de inte bottnar i sig själva. Att kalla sig för kvinna behöver inte bara handla om ålder eller mognad (eller barnslighetsgrad...) i min värld. Det handlar mer om en inställning. En attityd. Ett ställningstagande. En kvinna sätter man sig inte på så lätt. En kvinna gör sin röst hörd. 

:)
/helena

ps Poesi i ett ps? Ja, varför inte. Känner mig på lite småpoetiskt humör faktiskt. Bara ord som känns bra i en rak, krokig följd. Ni kanske mest tycker att det låter konstigt? Men men. Så är livet. Alla gillar inte all konst. En del känns bara konstig. Men en del känns. Mycket. Därför, kör vi bara. Utan att tänka för mycket. Vi skjuter ut orden från gomseglet bara, och hoppas att vi får med oss viss medvind i ordhavet.

Rörelse
I vatten
I träd
I lungorna
I dig

Levande
I sanden
I handen
I havet
I dig

Solvarm
I håret
I snåret
I spåret
I dig

Snarlik
I badvattnet
I havssaltet
I världsalltet
I dig

Harpalt
I gräset
I slänten
I rännstenen
I dig

Lovord
I gränslandet
I känslan
I brännmaneten
I dig

Sovsal
I historien
I bollhavet
I nollpunkten
I dig

Känselspröt
I knävecken
I klädkoden
I sovsäcken
I dig

Ankdamm
I skottlinjen
I schottisdansen
I balansgången
I dig

Lärdomar
I fjärran
I närheten
I hållfastheten
I dig

Slutpunkter
I kapitlet
I meningsfullheten
I tvetydigheten
I dig.