Vintage-saker på g. Färgglada saker som kan anas i det gröna. Passade på att göra en topp 5 till, när jag ändå fixade ytterligare en fotogrej åt en av mina växande bildmappar. Här är en teaser.
Ut i det gröna. Ut i den rufsiga täppan. Täppan som odlar mig mer numera, än jag den. Täppan där fåglarna får flyga som de vill - och bajsa.
Täppan där fröken klematis har slagit sig till ro i soffan. Jag vill helst inte väcka henne. Men ibland måste hon ansas, annars tar skogsdelen i hennes namn över, och det gillas inte av alla. Alla verkar dock få ett muntert leende på läpparna när de ser det lilla vissna lövet som ihärdigt håller sig kvar mellan fönsterrutorna. Där bor det vilda - det som inte låter sig tämjas så lätt, tänker de nog när de leende går förbi. Så hoppas jag att de tänker. Förmodligen tänker de något helt annat. Och det är också helt okej. För vi får alla tänka precis vad vi vill här i vårt fria (grönsaks)land. Även om jag ofta önskar att folk ägnade sin tankekraft lite mindre åt att fundera över vardagens trivialiteter och istället lyfte blicken en aning från den egna (odlings)lotten i livet.
Skogsklematis. Summer snow. Så småningom ska snön falla smörvit över allt det gröna. Senare. För här i skuggan låter sig blommorna inte stressas, de blommar när de blommar. De tar sig tid att njuta av varje grön minut.
Och när allt det övriga lät sig brännas ner till sandpappersfärgad masonit förra sommaren, då sköt vår skira, kavata skönhet ännu ett grönt skott över den vattenträngtande nejden.
Tiden har hunnit ikapp alla oss som låtit maskrosorna blomma. Nu klipps de inte bara ner vind för våg, nu bevaras det gula guldet tills något litet flitigt överlevar-bi har hunnit låta sig väl smaka.
<3
/helena
ps När vi flyttade hit, för en halv evighet sedan, köpte jag plantor i Botaniska i Göteborg. Fraktade hem dem efter en föreläsning om isländsk litteratur, eller efter en genomgång av hur traditionell socialantropologi kan appliceras - och användas som förbättringsredskap - inom svensk sjukvård. Åkte spårvagn med Gulltörel och Citrontimjan. Lät den vintergröna Vincan vinka till Bollebygds slalombacke från bussfönstret. Eller till något slott som låg gömt i lummig grönska utanför tågets vinande widescreen.
Den gammaldags rosenbusken, som växte i minitäppan före vår vårslumrande sensommarbrud, var ljust gul. Men den jordiga lilla platsen var för mörk för den ständigt ljustörstande rosen, hon fick alltid sällskap av objudna gäster - bladlusen och alla hans kusiner. Därför finns hon inte mer, även om hon bar mitt namn.
Smultron och jordgubbsplantor och gräslök, alla har de skövlats av nitens ogräsrensare. Det gäller att kunna skilja på äpplen och päron, även om det går vilt till - eller åtminstone ser vilt ut. Idag doftar citronmelissen som kompensation för allt som skövlats. Och på våren orkar snödropparna visa sina bleka ansikten en god stund. Och en av försommarlökarna, som sattes ner med möda och kärlek häromåret, har faktiskt överlevt allt krattandet.
Lökarna, som var så ojämna till antalet att mannen ritade en sinnrik stjärnkonstruktion för hur de bäst skulle sättas ner. Har jag sagt att jag älskar honom av så mååånga skäl?
Jag minns somrarna när min pälskling for som ett svart streck mellan buskar och älsklingsträdet. När kvällarna var ljumma och mannen och jag spelade schack i skenet av stearinljus. Till doften av dofttobak - hur kan något som stinker så, i en av sina mest djävulskt förädlade former, också vara så ljuvligt doftande? En av naturens alla mysterier. Jag minns makrillmiddagar och blåa, fladdrande dukar. Duktyngderna, de som hoppade upp på bordskanten i form av gröna grodor. Jag tror jag har dem kvar här någonstans.
Jag minns alla trappuppgångarna, dörrarna jag ringde på. Svaren som skulle ges. Jag var ung och superblyg, men någon skulle utföra uppgiften. Någon skulle gå runt bland grannarna och kolla vad de tyckte. Om vi skulle ha prunkande blomlådor eller asfalterade gupp eller tillbommat, för att hindra all okynneskörning inne på gården.
Sedan blev den lilla katten sjuk, vi stängde dörren mot täppan, inga midsommarblomster sattes på bordet den sommaren.
Sedan skulle de två stora träden bort, för de skymde sikten från någons vardagsrum. Och idag är jag glad att jag nästan kedjade fast mig vid träden - fast jag fick utstå glåpord och gliringar - för annars hade vi inte haft någon flyktigt skön körsbärsblom idag, de där lätträknade vackra dagarna i maj.
Sedan tog den motsträviga kroppen ut sin rätt. Kroppen som autoimmunt vände sig mot sig själv redan när jag var tio. Kroppen som jag länge fajtades emot, idag samsas vi så gott det går. Idag drar vi åt samma håll. Ena dagen mår vi bra, andra dagen något sämre. Ena dagen gör jag så mycket jag orkar, andra dagen gör jag så gott jag kan. Några allmosor från vårt sjukförsäkringssystem var det länge sedan jag fick/tog emot. Jag vill klara mig själv.
Nu jobbar jag alltid och mest hela tiden, fast vissa inte tänker att fritt valt, konstnärligt - oftast obetalt - arbete är något arbete alls. Numera tycker jag det är lättare att kalla mig för försörjd lyxhustru - utan själva lyxdelen då förstås ;) - än att förklara vad jag gör. Jag jobbar mest med ord och bild. Med vintage-sakerna och miljön och kulturen i fokus. Och så fortsätter jag att oförtrutet assistera mannen i hans strävan att göra sitt musikaliska "underhållningsarbete" bland funktionsvarierade och äldre så bra han kan och orkar. Ibland skriver jag ett par rader här inne också. Och bjuder på en bild eller två.
Och du, tänk på det när du ser något som du tror att du förstår, det är sällan hela sanningen du ser. Eller aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar