Tolerans. Vi pratar mycket om det, men vet vi verkligen vad det innebär? Att tolerera något. Någon. Jag läser om Norge. Och vill bara gråta. Gråta. Men vad hjälper det? Vad hjälper det att gråta ögonen ur sig över brist på förståelse och tolerans. När jag inte gråter, tänker jag på något som jag tycker borde vara ett grundläggande budord i alla människors liv. Ett budord utan några som helst religiösa förtecken. Ett budord bara. Ett bra-att-ha-i-fickan-ständigt-lättillgängligt-budord:
Du behöver inte älska alla dina medmänniskor, du behöver kanske inte ens förstå allt de gör, säger och är. Du behöver absolut inte dyrka marken de går på. Men. MEN. Du måste respektera, samexistera och agera medmänskligt mot alla. Du måste, med andra ord, tolerera dina medmänniskor.
Snyter mig. Torkar tårarna. Sedan vänder jag på saken. Ser allt ur en annan synvinkel. Börjar le.
För de små, storartade människorna har den inverkan och förmågan. Överallt tar jag del av det som lärare och elever gör tillsammans. Det är lärare och elever som ska rädda världen - det är jag säker på. Det är de yngre generationerna som ska få oss att sluta sitta overksamma och gråta. Det är de femteklasser som bygger sina gröna smarta drömstäder, som ska få oss att le igen. Det är esteteleverna som tar saken i egna händer, och inte bara låter klimatfrågan bli ytterligare en skådeplats för så kallat vuxet folk att hitta nya, gamla orsaker att kasta sand på varandra.
Det vill säga de (fåtal, hoppas jag...) vuxna som vägrar lyfta sin egen lilla rumpa och spade och skyffla sin del av den verkliga miljöbördan. Det är dem vi måste se upp med.
Men. Nu skulle det inte handla om miljön här. Det skulle handla om att tolerera varandra. För det är det vi måste göra. Att vi människor helt plötsligt skulle anlägga en jag-älskar!-minsann-alla-mina-grannar-attityd är ju inte så värst troligt. Därför vill jag förespråka verklig tolerans istället. Och förståelse för att andra människor har helt andra utgångspunkter och annorlunda omvärldssyn.
"Det är inte 17 maj längre." Orden är mannens, och han menar nog mest bara att det är ett annat datum i almanackan idag. Men ändå. Rasismen i grannlandet alltså. Folk är inte kloka (där heller). De vet inte vad de gör (där heller). De vet inte hur bra de har det (där heller). Som att de en helt vanlig dag i maj har möjlighet att gå ut på gator och torg och fira, utan att bomberna faller, utan att vara utan elektricitet och rent vatten. Utan att behöva gå många mil för att hämta smutsigt vatten att laga sin matranson i. Istället kastar de skit på varandra. Diskriminerar sina landsmän. Låter huden bli något annat än det skydd mot väder och vind som det är tänkt att vara. Låter hudfärg och religion och kläder och språk bli något som står i vägen för att våga se varandra i ögonen.
Läser om barnen som har norska flaggan på ena sidan och sitt ursprungslands flagga på andra sidan. Ni (vi) borde vara stolta över att de är stolta över båda sina länder. Att de vill skapa en framtid tillsammans med er (oss). Att de har något mer att komma med. Att de kan hjälpa er (oss) att se på världen ur fler vinklar och vrår. Ni (vi) borde se på det som en gåva att få hjälpa dem att bli en del av ert (vårt) DEMOKRATISKA samhälle, och inte en börda.
Jag säger som mannen och jag alltid säger:
Vem har sagt att just DU har rätt till det här landet?
Jag bara undrar.
Och.
Vem har sagt att just DU har rätt att ta för givet att du får vara en del av en modern, civiliserad (nåja), fredlig och relativt demokratisk stat?
Och sluta för f-n att blanda ihop brottslingar och vanligt, ovanligt hederligt folk! Oavsett vilken färg de har på kläderna, huden eller flaggan! (Bättre att bli lite förbannad ibland, än att bara gråta - eller hur?)
Sköt om er.
<3
/helena
ps Tänker såklart på S också. S, som i pojken i min mellanstadieklass. Han, som kom från Grekland. Och sjöng att han ville leva och dö där. På självaste svenska flaggans dag (som det kallades då), sjöng han så.
Vet att jag berättat om S förut. Om hur jag tyckte att han var knäpp, som sjöng så. Idag är jag retroaktivt mycket stolt över att han var stolt över båda sina länder. Och jag fortsätter att skratta varje ny nationaldag, när jag tänker på S falska - äkta! - sång. Även om det är lätt att låta bli att skratta åt rasisterna, oavsett i vilket land de råkar bo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar