Duvor. Krig. Och fred. Och film.

"Kerstin Lundberg-Stenman

Född 1926 i Valdemarsvik. Dotter till direktör Sven Lundberg och hans maka Birgit, född Olsson.

Studerat måleri och illustration vid Anders Beckmans Konstskola, Stockholm 1946-48. Utlandsresor till England, Schweiz, Frankrike, Spanien, Grekland och Italien. Studier vid Kungliga Konstakademien i Aten 1954.

Utställningar bl. a.: Stockholm 1955 och 1961, museerna i Norrköping, Linköping, Örebro och Kalmar. Deltagit i Östgöta Konstförenings årliga utställningar sedan 1950. Representerad på Kalmar museum samt museerna i Linköping och Norrköping.

K. Stenman utför arbeten i olja, akvarell och fetkrita, glasmosaik, silver och tennsmide samt grafiska tekniker såsom etsningar, kopparstick och litografering. ..."

Så har de då äntligen kommit upp - duvorna. Ursäkta den konstiga vinkeln, men det blev bara så för att slippa så många ljusreflexer som möjligt. För att kunna studera motivet ordentligt, menar jag.

Nu sitter de i alla fall där, och kuttrar. På väggen ovanför arbetshörnan. Som symbol för den eviga längtan efter världsfred kanske? En ouppnåelig längtan? Nja, jo, visst kan det känns så, men små steg i rätt riktning är ju också steg, även om de kan kännas väldigt små ibland.

Anyway. Citatet ovan är hämtat direkt från etiketten på baksidan av den loppade (fågelloppade? Hehe) tavlan från 1961.

Tror det var förra våren jag köpte den "fjäderlätta" färglitografin, för en femtiolapp eller en hundring eller så. Sedan dess har de vita fåglarna stått i hallen och väntat på att få ta en mindre mörk och undanskymd plats i hemmet.

Och nu äntligen så!

<3
/helena

ps Vi var uppe och såg en så bra film i natt. På åttan. The Monuments Men (2014). Har ni inte sett den - OCH är intresserade av konst - tycker jag verkligen att ni ska ta och åtgärda den filmmissen.

George Clooney myser fram sin konstkännande, modige, initiativrika karaktär. Han har, förutom att han spelar huvudrollen - Clooney alltså - både regisserat och varit med och manusskrivit för filmscenen.

Berättelsen, om konsten i andra världskrigets stora skugga, bygger, som så många andra verkligt intressanta berättelser, på verklighet och bok.

Bara att få se Bill Murray i en liten allvarlig, nåja, roll är värt mycket. Cate Blanchett gör en gedigen insats, som alltid. Hela casten är perfekt, faktiskt. Och det filmen eventuellt saknar i rent filmtekniska element, kompenserar den stort med hjälp av värmen mellan människorna. En film om konstens betydelse! Och om dessa modiga mäns enastående insatser för att rädda ovärderlig - oersättlig - konst till eftervärlden. Till oss.