onsdag 12 september 2018

Skrivövning - eviga kvinnors väg


Det finns ju mängder med knep att ta till, för att få igång sitt skrivande. Övningar för nybörjare och knep för gamla rävar. En sak som jag ofta använder mig av är just - mina saker. Mina vintage-saker inspirerar mig ständigt. Som häromdagen när jag städade, då råkade ett par ramar hamna i en hög på varandra och så sattes fantasin i rullning.


Ovanpå ramarna hade den nötta plånboken landat. Den med de gamla sedlarna i.


Året 1918. Etthundra år sedan. Ett händelserikt år, precis som alla år. Demokratins födelse, här hemma. Krig och snart mellankrigstid, där ute. En brännbar och framåtblickande tid. Ett år att spinna vidare på. Ett år som alla andra. Eller inte?


Sedan behöver man ju inte ta allt så bokstavligt. Bättre att låta inspirationsgrejen/grejerna vara just det - inspiration. Spinn sedan vidare därifrån. I vidare och vidare cirklar, om du så vill. Det kan handla om ett fotografi. Eller om en sedel. Eller om ett annat land. Eller om alltihop. Eller inget. Låt tankarna ta avstamp någonstans och gå sedan vidare. Din alldeles egen skrivväg ligger öppen. Lite så.

Som sagt, det finns en himla massa övningar och knep man kan ta till för att lösa sina skrivkrampsknutar. Några har jag tipsat om förut. Som att skriva berättelsen från andra hållet istället.
  • Börja bakifrån liksom. Från där allt egentligen slutar. Börja med döden istället för födelsen, så att säga.
  • Eller utgå ifrån en handfull ord, som du på måfå slår upp i en roman eller i en tidning. 
  • Låt en bilds/ett konstverks (påhittade) innebörd bli till dina unika ord. 
  • Skriv tillsammans med någon annan. Varannan mening, eller ett stycke var. 
  • Lyssna på musik, gärna klassisk melodiös, som för dina tankar långt ut över bokstävernas mest meningsfulla vidder. Äsch, det där sista lät kanske lite pretto. Men ändå. 

Mannen och jag har provat det där med att skriva tillsammans några gånger, men det vill sig inte riktigt. Vi föredrar att sparra och sporra varandras olika skrivstilar istället. Men det är kul - att skriva tillsammans. Får väl se om vi ger det en chans igen, och om vi får tid. För ofta handlar det ju om att tajmingen inte stämmer. När jag vill skriva, hinner inte han, och tvärtom. När han har en skrividé, nappar inte jag, och tvärtom.

En sak som vi gjorde i somras, när jag inte kände för att skriva vidare på någon av mina egna alster - då skrev jag en barndomsversion av mannens huvudkaraktär istället. Eller snarare en ungdomsversion. En rolig idé, som han kanske kan få nytta av senare i skrivprocessen, om han vill spränga in lite personlig historia runt sin huvudperson här och var under skrivresans gång.

Nu skrivövning, med utgångspunkt från sakerna som samlades på städhög då:

Hon stod i köket. Betraktade sitt ansikte i den böjda, buckliga skedens baksida. Allting har en baksida, tänkte hon. Allting har en framsida också, glöm inte det! Sa hon till sig själv. Men hon lyssnade inte riktigt, tyckte inte att hennes egna ord var så märkvärdiga, mest tomt prat. Så hade hon aldrig känt när Karl var i livet. Han hade alltid kunnat få henne att se saker från den ljusa sidan. Från framsidan.
Hon har dammat Karl idag. Lyft ner den utsirade guldramen från sin krok, fört den rutiga trasan fram och tillbaka över hans stora, vältrimmade mustascher. Fört det tunnslitna tyget varsamt runt munnen och kring de klara, blå ögonen. Extra långsamt vid näsvingarna. De som brukade darra när han närmade sig hennes mun. För en kort, förstulen, stulen kyss. Mellan sängen och rakningen. Mellan matbordet och de raska stegen upp för trappan. Mellan aftonbönen och utandningsluften som blåste ut läslågan. Mellan meningarna i den bok han höll på. Ofta något tungt, något tjockt, något juridiskt. Mellan arbetet på arbetet och arbetet hemma, så att säga.
Ledig var han aldrig. Jo, en stund på söndagar. Efter kyrkkaffet kunde han gnola fram en sång framför pianot. Något lidelsefullt. Något ganska långt ifrån hans egen strävsamma personlighet. Något hon gärna fick sätta ord på, sa han. Hon tyckte ju så mycket om ord. Långa ord. Korta också. Och varma. Varma som fårskinnsmuffen. Varma som vårlängtan i januari. Varma som hundarnas andedräkt efter apporteringen i parken.
Öronen stod ut. De var lätta att damma. Hon log alltid när hon dammade dem. För att de stod ut. Och för att de var så bra på att lyssna. Han hör allt allting, din karl! Brukade hennes mamma säga, med låtsad irritation. När Karl hade köpt henne något fint, något som han hört henne mumla om att hon aldrig någonsin skulle ha råd att köpa. Eller aldrig skulle ta sig råd att köpa. Sådant slöseri! Värsta sortens ringaktning för penningarna! Sa hon, innan hon fick det där underbara, oemotståndliga, mjuka mot kinden. Klänningstyget. Eller något litet att smycka sig med. En brosch med två hjärtan på. Fingrarna sökte sig till halslinningen, till den tunna huden i halsgropen, där broschen alltid satt numera. För att påminna om de hjärtan som inte längre slog. För att påminna om att de alltid skulle fortsätta att slå ändå, via hennes eget känsliga blodomlopp.
Blopp, blopp. Det var ytterdörren som trilskades igen. Blopp, blopp. Och en glad röst som ropade efter mor! Dörren, mor! Du måste hjälpa oss att öppna. Den lilla nådde knappt upp. Den lilla, som var hennes barnbarn. Barnets far var hennes son. Deras son, Karls och hennes. Det gick inte att ta miste på. Inte bara för de utstående öronens skull. Jaja, dörren ja! Jag kommer!
Efter sju sorters kakor och munnen full med vetebröd, satte hon sig tungt i den blåa sammetssoffan, med den lilla i knät. Sjöng en stump i den lillas varmröda öra. Gnolade mest. Gnolade om våren och om vintern som varit hård. Gnolade bort en tår på den lillas runda, mätta, bortskämda kind. Gnolade om tider som varit, gnolade in det i den lillas innersta väsen. Sedan gnolade hon framåt igen. Lyfte den lilla upp mot taket. Lyfte sinnet samtidigt. Lyfte sinnet från vardagen och vemodiga minnen. Lyfte och lyfte. Hissade den lilla på raka armar ända upp mot det sotiga taket! Du lilla. Hon skrattade. Högt och länge och på ett sätt som många skrattat före henne. Särskilt Karl, hade skrattat så. Högt och länge. Men inte länge nog.

<3
/helena

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar