I det ännu tvekande höstmörkret, under en nytänd gatlykta, skrevs senaste delen av den smått stillastående och samtidigt oändligt slingrande spänningsberättelsen med Siri i centrum. Håll till godo. Här kan ni länka er bakåt till del 17 och alla de föregående delarna, om ni behöver påminna er om något innan vi kör del 18:
Siri svor så högt att Garfield tittade upp från sin grundliga tvagning. Den röda katten stannade upp mitt i ett pälsslick, med tungan hängande utanför munnen som en rosa slips. Fan. Virus. En trojan? Hur hade det gått till? Den kvinnliga teknikern på tidningen hade sagt att brandväggen var säkrare än längden på självaste kinesiska muren. Hade den ändå brunnit upp - brandväggen?
Skärmen blinkade blå. En gång. Två gånger. Sedan nattsvart. Slut i rutan. Bara att baxa ut skrivmaskinen från garderoben då. Skulle hon välja den elektriska kanske? Facit? Nej, sladden räckte inte runt hela hemmet, och Siri ville kunna byta skrivställning ordentligt. Ofta. En gång i kvarten behövde hon sträcka på ryggen. Ruska loss lite av stelheten från axlarna. Det får bli tröskverket istället. Hursomhelst, den var tung. Svårroddad. Och så hängde A:et upp sig. Men den gick trots allt att flytta med sig.
En kvart i sängen. En kvart vid köksbordet. En halvtimma på golvet - för att det var för jobbigt att byta ställning där nerifrån snabbare än så. Och sedan en hel timma i badkaret. Mycket obekvämt och svårbemästrat. En avancerad balansakt, att försöka få skrivmaskinseländet att stå kvar så - lutad mot den löddriga badkarskanten, med andra halvan stödd mot hennes våta knän. Det vassa underredet skar in i knäskålarna. Till slut fick hon ge upp. Gå upp. Torka sig.
Handduken försiktigt över det röda rivmärket på undersidan av underarmen. Den tunna huden hade perforerats av en tagg när hon gick i svampskogen. Snarare när hon tillfälligt kommit av sig från skogsstigens lugna, monotona lunk. Inte vilse, bara överraskad. Från ingenstans hade de höga träden öppnat upp en glänta, där syrener, krusbärsbuskar och äppelträd stod kvar. Bortglömda. Från en tid när det funnits liv på gården. När det alls funnits en gård där. Nu fanns bara den tunga, vackra stengrunden kvar. Och de otuktade nyponrosbuskarna.
Sedan behövde hon gå på toa. Siri blev sittande en hel kvart extra, med den grönskimrande, trogna bokstavsknackaren lutad mot det ljusblå handfatet. Flow, kallades det visst. När allting flyter på. Tankar och fingrar och omgivningens tystnad i perfekt samklang. Endast det rara radbrytarplinget bröt tystnaden, på sina på samma gång ojämna och jämna ställen. Siri skrev om det som nyligen hänt. Om människor som sänts i döden på grund av sina övertygelser. Tunga brott hade begåtts, av de som tolkade lagboken (om det alls fanns någon...) som fan tolkar bibeln.
När Siri börjat forska runt dödsstraffsämnet, hade hon naivt, förstod hon nu, tänkt att det blir hyfsat lätt att greppa. Det blev det inte. Ju mer hon grävde, desto djupare blev gropen. Inget konstigt med det, logiskt på många sätt, men hon bottnade aldrig. Kände aldrig att hon kom närmare kärnan. Toppen på isberget är ett slitet uttryck, men det passade bättre här än någon annan stans. Den unge redaktören hade mailat flera gånger och undrat om det inte var klart snart. Nej, hade Siri sagt med utslagna armar. Även om de - armarna - var svåra att uppfatta genom mailets torftiga meningsuppbyggnad.
Nej, inget är klart. Det mesta är oklart. Kanske måste de nöja sig med att konstatera att någon betydligt yngre kollega borde göra det till sin livsuppgift att förstå sig på dödsstraffets omfattning i 2000-talets upplysta sken? Jag är för gammal för att ge mig ut på den här typen av långa resor, tänkte Siri. Tankebanornas färd gick runt och runt och runt och landade allt som oftast i ett uppgivet strunt i det. Tankarna ville inte rätta in sig i tillräckligt raka led. Led som går att förmedla. Till det som populärt brukar kallas allmänheten.
Pick-pock! Pick-pock! Varför lät inte hennes dörrsignal pling-plong som alla andras? Pick-pock! Ett dovt ljud, utan någon egentlig klang. Den har ingen resonansbotten, tänkte Siri. Precis som jag. Vid det sjätte pick-pocket hade hon hunnit knyta morgonrocken tillräckligt tätt, runt sin fortfarande rätt rödrosiga kropp, för att kunna öppna.
- Aha, oj, hade hon redan gått och lagt sig? Kommissarie Johansson verkade skamsen. Vek ner blicken i det gråmelerade, intetsägande golvet. Nästan som om han vore blyg.
- Nej då, jag har min hemmauniform på mig bara, skrattade Siri med en urskuldande gest mot den blommiga, tunnslitna morgonrocken.
- Kom in, kom in bara. Det drar. Siri flyttade sig från dörröppningen så att Peter Johansson kunde kliva in, med blicken fortfarande stadigt nedslagen.
- Vad har nu hänt? För det har väl hänt något? Annats vore du väl inte här? Siri slamrade med ugnsluckan. För ovanlighetens skull hade hon hunnit vara riktigt huslig, bakat en äppelkaka. Efter farmorsmors välbeprövade recept.
- Kaffe och äppelkaka! Siri ställde nöjt ner brickan på soffbordets smala, lediga yta. Den krämiga, gula vaniljsåsen doftade ljuvligt, där den låg halvt utskvimpad över själva brickan. Men Siri bara log. Hon hade fått för sig att det skulle hjälpa att le. Det kunde väl i alla fall inte skada?
Kommissarien hade lagt märke till både leendet och de darrande händerna.
- Mmm. Gott. Nästan som mammas. Sa han. Är vaniljsåsen hemmagjord?
- Nej, det är påsvarianten. Jag tycker den duger gott. Siri log vidare, sippade på sitt kaffe.
- Vi har hittat ett vittne. Orden kom långsamt, som om de gjorde ont. Kommissarien harklade sig så att de små, gula dropparna fastnade i den överbevuxna överläppen.
- Ett vittne?!? Till vad då?! Siri märkte inte att morgonrockens knutar löst upp sig.
- En person som har sett dig kliva in genom fönstret hos familjen Sköneborg-Solenna. Sa kommissarien med blicken fästad på något som kunde uppfattas som Siris nu djupa urringning.
Siri tappade sin halvfulla kaffekopp i golvet. Garfield tittade upp från sin just påbörjade 18- timmars-tupplur, och såg leendet på mattes läppar dö.
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar