Badplatsen bortanför parkeringen låg öde och övergiven. Kvällen var stjärnklar. Karlavagnen stod blinkande och redo ovanför hästhagen en bit bort. Så såg skrivscenen för senaste delen av vår lilla blogg-thriller ut. Jag skriver vår, för jag tänker mig att den är lika mycket er som min nu. För att det är här inne som den får sin näring och lever sitt liv.
Del sjutton strax då. Men först tänkte jag vara duktig och länka till alla delarna, från början till där vi befinner oss just nu. Från del ett och till och med del 16.
Del 1 av Spår i gräset
Del 2 av Spår i gräset
Del 3 av Spår i gräset
Del 4 av Spår i gräset
Del 5 av Spår i gräset
Del 6 av Spår i gräset
Del 7 av Spår i gräset
Kanske Del 8 av Spår i gräset
Del 9 av Spår i gräset
Del 10 av Spår i gräset
Del 11 av Spår i gräset
Del 12 av Spår i gräset
Del 13 av Spår i gräset
Del 14 av Spår i gräset
Del 15 av Spår i gräset
Del 16 av Spår i gräset
Ifall det är någon som vill börja ta del nu, tänker jag. Eller om någon har glömt vad som hände en bit bakåt. Det kan ju hända, när det blir lite glapp mellan delarna, menar jag. För att jag själv inte ska ha glömt något väsentligt mellan gångerna måste jag självklart bläddra mig tillbaka i handlingen då och då. För ett tag sedan var mannen mycket behjälplig genom att läsa upp all delarna högt - det är ett bra tips om man vill höra hur det hela tar sig ut ur någon annans mun och synvinkel. Nu, del 17:
Farbror Malle finns inte mer. Siris korta bad blir längre än vanligt. Det känns konstigt i magen. Tomt. Hon hade lyft luren tidigare under kvällen, kom sedan på sig och grät en skvätt. Han hade ju alltid funnits där. Med sitt pragmatiska lugn. På begravningen hade hon gråtit så att hon skakade. Känt sig löjlig efteråt. Undrat om någon förstått varför hon gråtit så. Hejdlöst. Hulkande. Siri hade frågat sig om alla visste vad hon gått igenom de senaste åren. Hon hade inte bara storbölat, hon hade sprungit efter en ung tjej också. Sprungit som en rödsvullen galning. Löpt amok på det knastrande kyrkogårdsgruset. Sprungit ända inpå hennes prickiga ryggtavla, grabbat tag i den unga kvinnans handväska och fått en smäll på fingrarna som svar.
- Åh förlåt, hade de sagt i kör. Kvinnan - flickan - och Siri.
- Åh förlåt, jag trodde det var en tjuv.
- Åh förlåt, jag trodde det var min dotter.
Siri hade snubblat tillbaka till sitt sällskap, och fortsatt gråta. Ingen verkade ha märkt att hon varit borta, förrän de vände sig om och undrade vem som grät så ljudligt. Badvattnet började bli obehagligt. Ljummet. Fisljummet, på gränsen till kallt. Dags att stiga upp, måste bara läsa klart det här kapitlet först.
- Hej, det är jag.
- Jaha, ringer du så här sent? Han lät glatt överraskad.
- Vad trevligt, vad har du på hjärtat då? Fortsatte han smånynnande.
Hur kunde han alltid - ALLTID - vara glad? Eller var han bara det när hon ringde, för att reta gallfeber på hennes melankoli? Siri blev aldrig klok på det. Men det gjorde inget. Somliga gåtor är inte till för att lösas. Pärs medfödda belåtenhet var en sådan gåta.
- Tänkte mest höra hur ni har det, om flickorna kunde komma iväg på öppna förskolan som planerat och så. Eller om de fortfarande är för snoriga?
- Jodå, vi kom iväg. Lisa ville inte gå hem. Satte sig ner med en nästan ljudlig duns på marken. Bara vägrade. Sittstrejkade rumpan våt, kan man säga. Så nu snörvlar hon igen.
- Jaha. Siri visste inte vad hon skulle säga mer, men Pär visste.
- Hur går det med allt dödandet då? Får du någon ordning på det?
Siri kluckade.
- Nej, det går inte att greppa. Det är för obegripligt att det fortfarande finns länder som har mage att kalla sig civilisationer, samtidigt som de mer eller mindre godtyckligt fortsätter att ta livet av sina medborgare. Men visst, artikelserien rör sig långsamt framåt, om det är det du menar. Siri kunde höra sonen klia sig i huvudet.
- Har du glömt att köpa schampot för torr hårbotten nu igen? Frågade Siri.
- Något fel på hörseln har du i alla fall inte. Suckade Pär till svar.
Det blev tyst igen. Sedan hördes något som Siri tolkade som Madonna. Ray of Light. Introt. Plötsligt tänkte hon på något hon aldrig tänkte på - Bingolotto.
- Nina, sänk! Jag hör inte vad jag tänker! Pär lät nästan arg när han tillrättavisade sin tankspridda fru. Men bara nästan.
- Aha, är Nina hemma? Siri visste att svärdottern ofta jobbade till långt in på nätterna.
- Jo du, hon har fått sjukskriva sig. Tro det eller ej. Trampar rastlöst av och an här hemma. Biter på de redan korta naglarna och är i vägen för mig och flickorna. Pär skrattade lågt, mer som att han log ljudligt.
- Vad har då hänt? Siri kände sig lika orolig som hon antagligen lät. Ville inte ha fler ändringar i det lilla trygga, invanda, som fanns kvar.
- Tennisarmbåge. Kan du tänka dig! Nu hörde hon Pärs leende breda ut sig över hela ansiktet.
- Borde det inte heta konstnärsarmbåge då? Eller penselarmbåge? Fyllde Siri fnissande i.
- Eller målararmbåge kanske, för konsekvensens skull. Pär lät nöjd med sin slutsats.
En ny tystnad. Luren kändes klibbig. Handflatan våt av ansträngning. Hon kunde inte vänta längre nu. Måste fram med det. Måste, måste.
- Pär... Lång paus och så ett nytt försök; minns du mannen med det köttiga såret i ansiktet?
- Ja. Eller minns och minns. Jag kommer förstås ihåg att du berättade om honom och om hela den där obehagliga episoden. Vad är det med honom? Han är väl död? Har väl varit det ett bra tag nu va?
- Det var inget sår. Det var ett födelsemärke. Du vet ett sådant som skiftar mot blått. Storkbett, kallades de väl förr. Sa Siri.
- Jaha, vad är det med det då? Undrade Pär.
- Kommer du inte ihåg anteckningen i Lovisas dagbok? Den vi höll på att fundera oss halvt ihjäl över? "Ena kinden röd som blod. Ändå är han den vackraste jag någonsin mött."
Tystnad. Nu gled telefonluren nästan ur handen.
- Kan det verkligen vara en slump? Är jag galen som tänker att det inte kan vara en slump?
Pär andades högt nu. Högt och häftig, innan han sa:
- Nej, du är inte galen mamma.
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar