Jag sätter på ett av de bästa album som gjorts. Det med den vita tigern på. Skivan, som är brandgul, brinner. Brinner, snurrar och bränner mjuka hål i trumhinnornas känsligaste delar. Textraderna hoppar mer än förra gången. Kanske som en påminnelse om att man inte lyssnar på musik på det här sättet längre? På stereon.
Det är låten som nynnas kvar sedan igår. Igår när vi åkte hem, efter att vi åkt lite bort. När vi åkte hem, strax efter att vi gått varvet runt sjön. Hand i hand. Med vägens trafiksus bara en bit bort. Det var något som vi hade passerat, innan. Husfasadens budskap, som en fysisk påminnelse om orden.
"Min släkt är full av hjältar/Decennier av slit/Brustna hjärtan, trötta leder/Deras stolthet bar mig hit/Nu är de gömda bakom stjärnor/Vid Vintergatans kant/Dom är glömda men dom talar/Genom pennan i min hand..."
"...Genom 57 kanaler/Satelliter i en ring och jag/Etthundra överklass poeter/Kan inte ge mig någonting/Jag har sprungit i ett liv nu/Jag sprang för att stå still/I jakt på ett mirakel när det fanns precis intill..."
/ur Elite
från Kents album Vapen & Ammunition
text & musik: Jocke Berg
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar