På tur i kärlek

Ser ni vad vackert snön skimrar? Som om den vore vävd av glansigt tyg. Och vet ni vad? Det är den.

Och se på ramen som gnistrar med sina sirliga, guldglänsande, sommarlängtande blomslingor. I love it!

Gammal kärlek rostar aldrig, den blir på sin höjd lite naggad i kanten. Lite skavd och nött kanske, men det gör den bara starkare. Mera förstående. Pålitligare. För något som redan är lite repat blir man inte så rädd att repa igen. Slitstark är ett ord som jag tycker mycket om.

I bakgrunden skymtar alltid något som stör bilden. Men stör är inte alltid samma sak som förstör, det kan vara det som tillför något också. Som på den här bilden. Vad vore den här kärleksfulla bilden utan mannen i bakgrunden? Definitivt lite tråkigare. (Om nu någon lyckades tolka detta som att jag förespråkar polygami eller något annat tillkrånglat franskt ord eller så - så har ni misstolkat - jag menar bara att mannen i bakgrunden är en symbol här, för något som alltid letar sig in i bilden = vardagen:)

Glöm inte att det som är slitstarkt - det kan också, samtidigt vara ömtåligt. Och tvärtom.




Nu funderar jag på att låta mannen ta med mig ut på en liten tur. Kanske tillåter jag honom att köpa mig något litet på Myrorna eller Emmaus eller så. Om han är riktigt snäll alltså.
<3
/helena




ps Om ni vill se den i sin helhet, den gulliga gamla textiltavlan/brickan, som jag hade turen att hitta i en välgörenhetsaffär, så hittar ni den här.