fredag 9 augusti 2019

Jag skrev en saga. Kan den er behaga?


Hon var liten. Inte som en tesked, för det var ju redan upptaget. Mera som en matsked då. Fast ofta kände Hon sig som ett kryddmått. Pytteliten. Världen var så stor så stor och överallt lurade faror.
Myggorna och humlorna var hennes enda riktiga vänner. Och en och annan fjäril. Särskilt en fjäril tyckte Hon om. Petronella, inte från Plaskeby, från ett mera himmelskt ställe, något som började på Sk och slutade på y. Där bodde bara fjärilar. Alla sorters. Prickiga och blåa och ljusgula och fjärilar med extra mycket flax i vingarna.
Hon tyckte extra mycket om att sitta på en gren i den högsta granen och låtsas att Hon skulle kunna flyga. Bara Hon höll ut armarna så skulle det växa ut vingar på dem, tänkte Hon och blundade. Gärna extra flaxiga vingar. Gärna vingar som skimrade när solen la sig tillrätta för att vila mot dem.
En dag, när Hon satt så där och blundade och önskade och väntade på att våga kasta sig ut i tomma intet, flög Petronella förbi och undrade: "Vad i hela flygfärdiga världen Hon höll på med?"
"Jag fyller luften omkring mig med goda tankar. Liksom bankar in dem i allt som råkar vara i närheten. Bankar mjukt alltså. Ödmjukt. Håller bara hårt i grenen här och önskar, önskar, önskar att vi alla skulle kunna flyga."
"Varför det?", undrade Petronella. "Vad vore så himla bra med att precis alla kunde flyga? Skulle inte alla bara krocka med varandra då? Om alla bara drällde omkring bland molnen hela dagarna? Om alla bara planlöst flög omkring vind för våg?"
"Hm. Sa Hon och tänkte så att det knakade mer i hjärnan än i den vajande trädtoppen. "Hm. Jo. Kanske det. Men det skulle ändå vara kul. Kul om alla kunde röra sig huller om buller samtidigt. Fast några kunde kanske hålla sig bakom någon liten luddig molntapp ibland, för att göra mer plats för andra. Och några kunde kanske hovra - stå stilla, fast flyga då - i närheten av den rosa horisonten. Ligga lågt liksom."
Petronella skakade bara på sitt lilla huvud och flög vidare. Det här var en konversation som hon var van vid. Nästan varje dag flög hon förbi den lilla flickan med det långa håret och de oändliga tankebanorna. Nästan varje dag pratade de om samma saker. Upprepade ord som mantran.
Och visst kunde hon låta skeptisk när hon ifrågasatte och undrade. Men i hemlighet önskade Petronella inget högre än att Hon - flickan med det långa håret - skulle kunna flyga en stund bredvid henne, så att de kunde besöka alla de bästa ställena att landa på. Bäcken och den grönaste grästuvan.
Och in genom det minimala titthålet till magisterns trädgård. Den magiska trädgården, där allting bara blommade om natten. När mörkret föll slog kronbladen ut. Kronblad som lekte tafatt med trötta humlor och bin. Och varje natt föll det ett stilla regn. Precis mellan midnatt och klockan 01.00. Bara då. Bara den enda timman. Aldrig annars. Som om regnet visste att det skulle göra mest nytta då. Som om det visste att det skulle väcka grödorna i takt med att det vyssjade och vaggade människorna långt in i drömmarnas värld.

Hon var inte såå liten, egentligen. Hon var en ganska normalstor flicka i sin bästa ålder. Precis mellan för liten och för stor. Precis i den åldern bodde Hon. Fast mest bodde Hon i sina drömmar. I drömmarna var allting lite vackrare. Alla färger lite starkare. Och alla flickor var minst lika starka som Pippi. Alla hade inte hästar, några hade marsvin istället. Eller en drillade glad fågel. Bara för att det var behändigare. Bara för att de var lättare att bära med sig. Bara för att mamma tyckte att djur tog så mycket tid. Och luktade konstigt.
"Lukta konstigt kan du göra själv!" Sa Hon argt och slängde igen dörren efter sig för vilken gång i ordningen som helst den här veckan. Det var ingen idé att få mamma ombord på hästtanken. Mamma brydde sig ändå bara mer om häststanken. Som om alla hästar luktade lika, de luktade väl olika, de också. De luktade väl så gott de kunde. Själv ville Hon ha en häst som luktade nyponros, för det var tydligen något gott och bra och önskvärt. Tanten i porten bredvid brukade alltid säga det, när hon tog in mattan igen. Mattan som legat på vädring på balkongen i en vecka eller två.
"Som en nyponros!" Ropade tanten när Hon gick förbi på morgonen med ryggsäcken full av gamla böcker och alldeles nymornade drömmar. Tanten ropade det bara rätt ut i luften, som om luften hade rätt att få veta att den gjort ett bra jobb, med själva vädrandet alltså.
Just idag hade de friluftsdag. De skulle cykla någonstans. "Till någon obygd", som den nya läraren med det trendiga skägget uttryckte det. "Ut på landet och andas lite." Han log när han sa det. Som om de skulle tycka det var roligare att svettas runt bland tråkiga röda hus då. Hus med vita knutar. Hon hade faktiskt aldrig fattat varför hörnen kallades knutar istället för hörn. Knutar hade man på skosnörena. Eller i magen.
Hon var nog den enda som gladde sig, för Hon skulle ju få träffa sina vänner; Petronella och alla de andra snälla flygfäna. Kanske skulle Hon inviga Pia i det hela. Visa henne den magiska trädgården till och med. Där magistern bodde. Inte den nya läraren med det trendiga skägget, utan magistern med den stora magen och de väldiga armarna. Armar som nådde ända upp till det översta äpplet. De nådde alltid ända upp, det var det som var så märkligt. Som om de bara blev längre och längre, i takt med att trädet växte.


Kan det vara något? Kan det vara en bra början? Ni vet ju hur bra jag är på "börjor". Nu ska jag bara bli lika bra på slut också. Och på mellanpartier. Särskilt på allt det där mitt emellan vill jag bli bra. Riktigt bra.

Sköt om er. Och alla era (små) vänner där ute. Och inne.

<3
/helena

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar