"... You don't take nothing with you but your soul .. Think! ..."
Tänkte att vi behövde lite fred. Nu. Efter all rapportering i media om det som hänt bortanför det stora vattnet. Själv försöker jag vara något försiktig med att ge så mycket utrymme åt EN del av världen. I mina tankar, i mina funderingar. Visserligen handlar det om en stor och inflytelserik del av vår omvärld. Men ändå.
Så länge rapporteringen från den stora, myllrande rika (och då menar jag på ett större plan än enbart ekonomiskt) kontinenten Afrika kan behandlas så summariskt och styvmoderligt i jämförelse, vill jag undvika att lägga för stort fokus på EN del av världen.
Hur många människor var till exempel tvungna att dö i den mycket smittsamma och dödliga virussjukdomen ebola innan media behagade rapportera om det till allmänheten här borta i de norra delarna av Europa? (Och då tänker jag både på det stora utbrottet för några år sedan, och det som pågår just nu.) Jag bara undrar.
Och hur ofta hör vi något från de stora flyktinglägren belägna runt om i vår värld? Hur ofta hör vi deras röster? Miljontals röster. De som tvingats fly från sina hem (många gånger hals över huvud) på grund av någon av världens alla pågående krig och konflikter? Jag bara undrar.
Så länge stora delar av den etablerade medievärlden fortsätter att snedvrida vår världsbild, och ge mest utrymme åt de som skriker högst (och twittrar mest) kommer vi aldrig att närma oss en mer rättvis fördelning av jordens resurser. Så länge vi inte får veta lika mycket om alla delar av världen, kommer vi inte få möjlighet att börja fördela fördelar och nackdelar jämnare mellan jordens befolkning.
Jag tänker ofta på att det känns som att hela länder är bortglömda. Som att de bara buntas ihop på ett godtyckligt sätt. Viftas bort. Vinkas till från långt avstånd. Som att det ändå inte är någon idé att veta något, när de ändå inte hörs så mycket. Den känslan får jag ofta när jag följer bevakningen av världshändelser.
Greta ÄR fantastisk. Visst. Självklart. Och hon är min personliga förebild. Vilket känns bra. Det känns alltid extra bra att se upp till människor som inte ens är hälften så gamla som en själv. Och klimatfrågorna måste få största möjliga utrymme och koncentration, både vad det gäller akut problemlösning och mera långsiktigt uppsatta mål.
Men.
Men det blir alltid så stort fokus på enskilda individer. Så stort fokus att det ofta upplevs som att man uppmanas att titta åt ett särskilt håll för att inte se (tvingas se?) det som händer åt andra hållet samtidigt. Förstår ni hur jag tänker här?
Därmed inte sagt att varje människoliv inte är unikt och värdefullt, utan tvärtom. Just för att varje individ också ska räknas, blir jag mörkrädd när det rapporteras så länge, mycket och ensidigt om en enskild person eller händelse.
Med det sagt vill jag skänka ALLA offer för det meningslösa våldet en tanke om en bättre värld. En värld där man förstår att förebygga och se till att INGA unga människor någonstans på hela vårt runda, "rara" klot ska behöva må så dåligt att de tar till vapen och våld.
Vi måste ge de uppväxande andra verktyg. Fler verktyg. Mentala redskap att bearbeta sina känslor och erfarenheter. Med hjälp av många medvetna, närvarande vuxna - bland annat. Vuxna som kan vägleda och guida i känslostormar och inre kaos. Det finns vägar. Det finns metoder. Det finns sätt att fånga upp unga människor som mår dåligt. Vi vuxna måste visa oss. Visa att vi finns där. Att vi ställer upp. Vi måste föregå med gott exempel. Behandla ALLA med respekt. Det finns inga "våra barn och andras ungar". Det finns bara barn. Och de är allas vårt ansvar.
Så, stå inte där och se förvånade ut - vill jag säga till de politiker som röstar bort resurser till kulturen och folkbildningen - när någon i vår omvärld inte kan/har lärt sig att hantera verkligheten på ett icke-destruktivt sätt.
Sedan kan vi förstås inte rädda alla bara genom att få dem att läsa och skriva poesi - men nästan alla. ;)
Allvarligt talat, så tänker jag alltid på Rickfors-citatet i de här situationerna: Happy man don't kill. Svårare än så är det oftast inte.
<3
/helena
ps "JA ELLER NEJ", står det under bilden som kommer ur Veckan, från år 1907. Godward heter konstnären. Och jag tänkte att bilden kunde passa som illustration till dagens sång. Sången jag nynnar idag. Låten. Balladen. Om John. Om Yoko. Om att försöka föra ut ett större budskap. Om att välja ett personligt - och fredligt! - sätt att göra det på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar