Här hemma - Lite i början

Lite stressig start på veckan här. Men men. Man får vara glad att man har en massa saker att göra och skriva och fixa och så. Det är i alla fall bättre än att ha idétorka. Lite dåligt samvete har jag, över att inte kommit längre med min senaste story för våra något yngre läsare. Helgen gick så fort, fick nästan inget vettigt gjort. Men ibland måste man vila också. Och ha lite kul. Och krama mannen!

Lite annat kul alltså. För jag ser det som ett privilegium att få - och kunna - skriva. Inget är kuligare i min värld än att få skapa i ord och bild, som ni vet. Förutom vintage-sakerna då. Men allt det där hänger ju ändå ihop. Mina saker inspirerar mig ständigt. Till stordåd. Nåja, åtminstone till smådåd.

Hemmakontoret (syns bara lite längst till vänster i bild) är i alla fall nystädat. Känns alltid bra när det är en smula rensat där. När det yttre är rent och fint och på g, kan förhoppningsvis också "det inre kontoret" följa med i samma lätta spår. Lite så. Fast jag gillar ju kaos klart bäst. En lagom mängd kaos är bra grejer det!

Bygger mig små inspirationsvärldar att bära runt på. Bygger och bygger... Lägger till en häst här och en brosch där. Kollar vad som ser snyggast ut tillsammans. Minivärldar på bricka. Som en slags lunch för ögat och sinnet och fantasin.

Kanske blir det ändå bättre med den uppochnervända ljuslyktan som gigantiskt soffbord jämte den lilla blommiga soffan? Eller jo. Eller nej.

Ibland jobbar jag så här inför en bild som ska fotas och fixas, men ibland tycker jag bara det är ett bra sätt att försätta mig i rätt stämning. Sagostämning. Sagotant-stämning. Lite så. Håhå. Jaja.

<3
/helena

ps Vill ni ha ett smakprov till, kanske? Från sagan om Hon? I så fall kan ni länka er bakåt till det första smakprovet här, om ni vill. Sedan kommer en bit till. Ytterligare en bit på den slingrande sagostigen:

Eller om det var trädets grenar som böjde sig ner för att möta upp hans händer? Händer, som hade anlagt alla de små gångarna. Hemliga stigar mellan buxbomsklot och dignande bärbuskar. Jo, Hon skulle nog våga berätta för Pia, men bara för henne, ingen annan skulle förstå. Om alla vägar bar till Rom, som tanten i porten bredvid brukade säga, så vindlade tankarna för evigt runt i den lilla trädgården.

Det var av en slump, en ren slump, som Hon hade upptäckt den. En natt när Hon vaknade av regnets smatter mot rutan. Hon hade bara klivit ut genom fönstret, utan att ens ta på sig skor eller jacka. Fötterna fick upptäcka allt det härliga, gömda, först. De ledde vägen genom den mjuka mossan, över den lena sanden och in på det knastriga gruset. Det fanns flera fördelar med bara fötter - de lät till exempel inte. Gruset låg bara under fotsulorna alldeles tyst och stilla. Som om gud hade glömt bort det - gruset. Och ljudet. Det där sista fattade Hon inte varför Hon tänkte. Kanske för att Hon sett en så bra film kvällen innan? En film som Hon sparat i hjärtat. Känslan satt kvar där inne som en varm tagg. En snäll tagg. En otaggig tagg.

De svala, fuktiga bladen mot vaderna. Längre upp vassa strån. Strån och gräsliknande långa saker som skar osynliga spår i nattlinnets sidor. Stigen var så smal här. Och ändå skulle den smalna ännu mer längre fram. Längst fram lyste det. Var det någon annan här? Någon med mobilens ficklampa tänd? Eller kom skenet från något annat? Något överjordiskt? Något omänskligt? Hon ryste till, och hoppade minst en meter rakt upp i luften, när något läskigt strök förbi intill högra lilltån. Hon skrek, innan Hon snabbt la handen över sin egen mun, nästan så hårt att det kändes som om Hon gav sig själv en snyting. Hon var så nära skenet nu, så nära att Hon kunde orientera sig en aning med hjälp av det. Mörkret hade lagt sig alldeles kompakt utanför själva ljuskäglan. Kompakt, som en mur. En mur av mörker. Det var en snigel. Bara en snigel. En svart slemmig snigel, som hade kommit för nära hennes minsta tå. Den drog långsamt förbi. Drog benen efter sig, skulle man kunna sagt om den hade haft det - ben.

Plötsligt var Petronella där. Nuddade hennes kind aldrig så lätt. Som en sval bris över kindbenet. Och så landade den färgglada fjärilen precis intill hennes öronsnäcka och började viska instruktioner. Hur Hon skulle gå för att komma närmare det som Hon letade efter.

"Som jag letar efter?" sa Hon frågande. ""Jag letar väl inte efter något särskilt? Jag tittar ju bara runt," sa Hon med en så kavat röst att man nästan kunde trott att Hon glömt bort det mystiska ljusskenet där framme.

"Struntprat", viskade Petronella med ett fladdrigt leende på sina minimala läppar. "Struntprat."