Tyst, och mindre tyst, passion.

Lite spoiler alert på det här, men jag kan inte låta bli att tänka på scenen när den unga Emily frågar sin far om hon får vara uppe och skriva på natten. Tanken med natten som en tyst och koncentrerad plats har alltid tilltalat mig, som ni trogna läsare vet. Sedan har jag lärt mig att skriva på dagen också, kan ju till och med njuta av att sätta pennan mot blocket en varm dag i en solig sommarglänta, numera. Men natten alltså. Natten är en sådan fantastisk plats att bo på. Orden trivs där. De tittar gärna upp ur de skumma vrårna, liksom.

Annars är A Quiet Passion (2016) allt annat än tyst, egentligen. Filmen om Emily Dickinson flödar av välformulerade personligheter. Det skulle vara stört omöjligt att endast välja ett kärnfullt citat härifrån. Även om - eller på grund av - att flera karaktärer formligen sprutar ur sig kvickheter man vill samla på sig och för alltid lägga på minnet. Ord som lägger sig som vältaligt balsam runt skrivarsjälen. Se A Quiet Passion för ordens skull, och för att vi aldrig ska glömma Emily Dickinson och hennes livsgärning - en poetisk passion.

Det ljusnar. Solen skiner på den plats där det stora varvet en gång fungerade som arbetsplats och levebröd för många av ortens invånare. I skuggan av det sitter ett gäng ungdomar som går en slags skrivarkurs. De är satta att skriva något med gemensamma krafter. Med hjälp av en välkänd kvinnlig författare ska den brokiga samlingen unga människor försöka enas om tema, genre och handlingens plats. De är inte överens. (Hade de varit det så hade det nog inte blivit någon bra film... reds anm.)

Filmen heter Gruppen på svenska, L'atelier på originalspråk och The Workshop (2017) på engelska. (Blanda för guds skull inte ihop den med en film med samma titel som verkar handla om några lättklädda gurus !?! Eller för den delen med någon av alla andra filmer med samma titel).

Ska inte avslöja för mycket om hur det går, men den unga naturbegåvningen Matthieu Lucci spelar den unga naturbegåvningen Antoine på ett sätt som får alla masker att falla. Och jag blir både gripen och rädd. Rädd för vad ickekanaliserad passion kan få människor att göra och känna. Rädd för vad likgiltighet kan skapa. Eller låta bli att skapa.

Se Gruppen för historiens skull. Och för framtiden.

Vi måste vara rädda om våra passioner. Låta dem tillföra oss själva - och andra - något positivt. Något meningsfullt.

<3
/helena

ps En smått absurd känsla att först ta del av Cynthia Nixons briljanta gestaltning av Emily Dickinson, och sedan se henne passera än en gång i ögonvrån i Sex and The City-filmen någon dag senare. Haha. Men det är nog som mannen säger: Det är hon som är den bästa skådespelaren bland de fyra sköna kvinnogestalterna i New York.

pps Fatta. Den här förteckningen, långa långa listan, över de många hundra - tusentals - av Dickinsons dikter alltså. Fatta. En dag ska jag ha läst dem alla. En vacker dag. Promise.