Limmared tur & glasretur

Nu stundar många slitiga arbetsveckor.

Men förhoppningsvis också några både roliga och givande månader fram till goda julgranstider.

Nu, medan ledighetshumöret ligger kvar och lurar längst fram i bakhuvudet, vill jag än en gång tipsa er om den så kallade eftermiddagssemesterns välgörande effekt på både kropp och själ. Bara att ta en tur. En snabbtur. I närområdet. Bara runt knuten, ett stenkast bort. Eller en aning längre. Bara så långt att man hinner sträckan tur och retur utan problem på en eftermiddag/kväll.

"Från Limmareds Glasbruk (grundat 1740) till södra delen av sjön Åsunden gick under 1880-1902 en järnväg. Eftersom banan icke höll för att använda det inköpta lokomotivet fick man använda en oxe. Sista tiden användes häst som dragare på banan.

Banan fick namnet oxabanan i dagligt tal, men den officiella benämningen var 'Limmared-Åsundens jernväg'. Banan byggdes av Limmareds Glasbruks dåvarande ägare, brukspatron Fredrik Bruzewitz. 

Avsikten med banan var att klara glasbrukets godsbefordran till närmaste allmän järnväg, som låg i Ulricehamn. När godset fraktats från bruket till Åsunden lastades det på ångslupen Helge och fraktades vidare till Ulricehamn. På återresan forslades dels råvaror till bruket, men också annan godsbefordran till Månstad och Limmared. ..."

Själv slår jag gärna ett extra slag för skogen. Skogsluft i långa syrerika drag, lisa och vällust för de luttrade stadslungorna. Andra föredrar vida vidder och glittrande böljor. Forsande vatten och lätt lutande höjder. Naturromantikern kommer i alla skogens skepnader och i de öppna, lättillgängliga landskapens alla gröna nyanser.

Sedan vill jag personligen gärna kombinera, om det går. Kombinera de olika typerna av upptäckarlust och skattjakt. Skogen OCH second hand OCH kultur. Bästa kombon, om ni frågar mig.

Så, varför inte ta en tur till Limmared? Bruksorten, som på senare år förvandlats till en guldgruva för oss som dras som flugor till saft när vi hör ord som vintage, retro och antik.

Runt Limmared hittar ni naturen. I Limmareds otaliga butiker med återanvändandets bästa för ögonen hittar ni säkert någon sak från svunna tider som ni vill bära med er hem och in i framtiden.

Oxabanan OCH den lokala Antikrundan. Kanske hinner ni inte allt på EN eftermiddag, men kommer tid kommer förstås också fler eftermiddagar. Som regel är det en eller två eftermiddagar i veckan som gäller i butikerna, plus lördagsförmiddagar - skogen och oxabanan är naturligtvis alltid "öppna". Glöm inte att uppdatera er om aktuella butiksöppettider innan ni åker dit.

"... Vi bjuder Er nu att gå den sträckning som oxabanan hade. Rälsen är borta, men banvallen är till största delen kvar. Banvallen har inga höjdskillnader och spångar är byggda över de diken som korsar banvallen. Banan är markerad med orange markering. På några ställen finns skyltar som berättar om just den platsens speciella historia och natur.

Detta är en vandringsled på historisk mark. Delvis går banan i skog, men också på kulturmark, odlad i århundraden. ..."

Oxabanan i kombination med Limmareds olika antik- och vintagebutiker (vissa lördagar är det dessutom slagauktion i auktionshallen!) och kulturutbud (med Glasets Hus i spetsen) är ett utflyktstips för den som bor i närheten. Eller lite längre bort.

:)
/helena

ps Det var ju här på Butik Återbruk som jag hittade "kotten"! (Den är faktiskt med på två av skogsbilderna ovan - såg ni den inte?).

pps Orkar ni med en rolig historia också? En gammal en, anno 1907? Jo, det gör ni. För den är så där gullig och lagom förlegad och kul. Och passande, kommer ni snart att förstå:

"Den dyrbara antikviteten.

En ung man var en vacker sommardag ute på landet och promenerade. Så fick han se något konstigt hänga i ett träd. Det tycktes nästan vara en liten ballong, gjord af grått papper. Den unge mannen ville ha ett minne af sin promenad och bröt därför af kvisten, vid hvilken ballongen var fästad, och tog den med sig till tåget. Han gick in i en öfverfylld kupé, placerade med försiktighet det dyrbara minnet uppe i nätet och slog sig sedan i ro och föll i en stilla slummer.

Plötsligt genomskars den djupa tystnaden af ett vildt skri, en dam reste sig hastigt och svimmade lika hastigt. 

Innan någon begrep orsaken, utförde en annan dam en liknande manöver. Då några stycken uppfört samma skådespel, började en herre plötsligt deklamera något, som minst af allt skulle passa i en söndagsskola, strax efteråt började en liten pojke ge hals och om ännu en liten stund var allt i den vildaste uppståndelse. 

Männen hoppade omkring och tjöto som indianer på krigsstråt, kvinnorna bleknade och svimmade ideligen och barnen skreko och kröpo mellan bänkarna. 

Den unge mannen vaknade ur sin ljufva slummer och trodde förstås att de blifvit galna allesammans. Så blef han rädd, att någon af dem skulle skada hans förhistoriska ballong. I det samma kom konduktören in, stannade framför den unge mannen, lutade sig fram och öppnade fönstret. Ynglingen blef häpen. Konduktören tog den förhistoriska ballongen och kastade ut den genom fönstret. 

'Oförskämde, hur vågar ni röra min antikvitet', skrek ynglingen ursinnig.

'Er antikvitet', röt konduktören tillbaka, 'begriper ni inte, att det var ett getingbo!"

/ur Veckan, anno 1907