Tre saker, bara.

Dagarna. De som kommer. De som går. De som kommer. Och går.

Honungens dag och alla pensionärers dag. Och köttbullens. Några av dagarna som gick den här veckan. Internationella dagen för humanitärt arbete, passerade visst också. Men jag hoppas innerligt att vi kan lova varandra att ALLA dagar ska vara humanitära. Att vi lovar varandra att vara så humana vi kan - varje dag. Att vi håller de mänskliga rättigheterna högt VARJE dag.

Internationella dagen till minne av slaveriet och dess avskaffande. Låt oss alltid minnas de som offrade sina liv för vår allas frihet. För allas självklara rätt att bestämma över sitt eget liv. Låt oss aldrig ta friheten för given. På många håll i världen är den fortfarande allt annat än självklar.

Låt oss vara tacksamma för att vi lever i ett fritt och demokratiskt samhälle. Låt oss vara tacksamma för att någon orkar sitta i regeringen och riksdagen och kommunfullmäktige. Ett ofta otacksamt jobb, som jag uppfattar det. Något som vi tar för givet, bara.

Låt oss bekämpa VARJE tillstymmelse till angrepp på vår demokrati. Låt oss sluta ta allt för givet. Låt oss glädjas åt allt som finns där för oss, VARJE dag. Låt oss se storheten i det lilla, varje dag. Jämt och alltid.

Det var en sak som jag läste, för ett tag sedan. Ett bra tag sedan nu. En liten text som fick mig att känna sådan tacksamhet. Över allt det bra vi har runtomkring oss. Allt det där vi bara tar för givet. Jag lovade mig själv att aldrig glömma den lilla texten. Jag lovade mig själv att dela den.

Sedan fick jag kalla fötter. Ville väl inte förstöra den nymornade sommarlovskänslan med så kallade bad news. Ville bespara er lite elände, ni som kanske inte läste just den texten just den där dagen sent i maj.

Men nu måste jag dela den. Nu när hösten är här. Nu när allt börjar om igen. Nu vill jag påminna oss om allt vi ofta, bara, tar för givet. Som fungerande vägar och så. Så här löd SVT-text-texten den där måndagen i maj (27:e), ungefär:

SVÅR BÅTOLYCKA - 170 befaras döda

Omkring 170 befaras döda i en båtolycka på sjön Mai-Ndombe i västra Kongo-Kinshasa.

- Hittills har vi bärgat trettio kroppar, tolv kvinnokroppar, elva barnkroppar och sju manskroppar, säger Simon Mbo wemba, borgmästare i staden Inongo till nyhetsbyrån AFP.

Över 350 passagerare ska ha befunnit sig på båten när den kapsejsade.

Enligt borgmästaren var många av passagerarna lärare som var på väg för att hämta sina löner. De reste sjövägen för att vägarna är dåliga.

Det är särskilt de två sista meningarna som stannat kvar hos mig (det där med kropparna - särskilt barnkropparna - vill man ju helst bara förtränga). Att det var lärare. Som skulle hämta sina löner. Att de tog båten på grund av att vägarna är så dåliga. Att vägarna är okej att åka på, är något som vi här hemma ofta bara tar för givet. Eller hur? Vi kanske inte borde ta så mycket för givet?

Müslins dag flög bara förbi. Och strax är det tydligen porslinets tur att föräras med en egen dag. Gott så.

Men.

Låt oss göra alla dagar humana. Låt oss gör alla tankar mer internationella. Låt oss se oss om, efter fler än bara de i vårt eget hus. Låt oss dela med oss.

Alltså, sammanfattningsvis, tre saker, bara:

1. Låt oss vara tacksamma för alla våra kämpande lärare och förskolelärare. De som ser till att nya generationer av demokratiska delare växer upp till att bli givmilda och generösa medmänniskor.
2. Låt oss inte bara ta allt, till exempel allt som alltid finns där och fungerar för oss i vardagen, för givet.
3. Låt oss vara rädda om varandra - och hela vår planet. Låt oss konsumera med måtta och medvetenhet.

Det låter kanske som en bön? Och det är det ju också. En helt ickereligiös bön. En bön om att känna mer tacksamhet inför livets små - och stora - glädjeämnen.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter efter spaltmeter fulla med saker - och människor! - som jag är tacksam över. Men jag nöjer mig med att dela den lilla texten. En text som gör mig ödmjuk inför tingens ordning (och oordning...). En text jag kommer bära med mig in i den nya terminen. In i mörkare kvällar och kallare dagar. In i tända ljustider och in till läshörnornas, uppkrupna, oslagbara upplysningsförmågor.

Sköt om er. Och varandra.

<3
/helena

ps På söndag har Lovisa namnsdag. Namnet som står på den antika skallran jag fann. Den som vilar så lätt och samtidigt så tungt i handen. En sak, bara. Lätt som en plätt. Men också fylld av tyngden från tidens och tandens märken. Minns ni den?