En till går väl alltid att pressa in

Hade något helt annat inplanerat härnäst. Något helt annat jag ville visa er. Men sedan hittade jag den här fina grejen igår, och kan därför inte motstå att visa er den så fort som möjligt. Hur löjligt, tänker ni kanske - att bli så salig över en liten rund glasbit.

Men det är ju en "kotte"! En rund och god och glad brevpress från Pukeberg! Då förstår ni väl varför jag blev så glad? ;)

Har ju redan ett par riktigt rara vintage-brevpressar här hemma, men en till går väl alltid att pressa in. Jodå. Dessutom ligger det osnobbiga allemansglaset - pressglaset - mig så extra varmt om hjärtat. Om glashjärtat.

För att inte tala om hur nära de taggiga små liven ligger mitt hjärta! Urgulliga urdjur. Överlevare. De bara går och går och går och rullar ihop sig. Även om de för en ojämn kamp med bilar och gräsklippare. Låt oss bli bättre på att se upp. Eller snarare ner. Låt oss sakta in för en viktig del av vår natur - igelkotten!

Jag saknar dem, förr hade vi nämligen alltid minst en som passerade utanför vår rufsiga lilla täppa, numera ser jag sällan någon i vårt närområde. Blev så avundsjuk när jag läste om en av alla naturvänner där ute, en riktig djurvän som anrättat någon form av igelkottsrestaurang ?!? i sin trädgård. Hen hade tydligen haft så många som ett femtontal små runda tagg-bollar på besök den senaste tiden. Så fint. Fast annars ska man ju helst vara lite försiktigt med att lägga sig i de vilda djurens liv, det bästa är att hålla sig på behörigt avstånd.

Aj! Se, men inte röra. Låter kanske självklart i samband med just igelkottar, men tydligen är det många som oroar sig så mycket för vad de tror är övergivna djurungar, att de kommer emellan mamman och ungarna. Se, men inte röra - eller störa. Det kan ta ganska lång tid innan en djurmamma hinner tillbaka till sin unge ibland. Hon kan behöva gå en bra bit för att skaffa föda. Ett ensamt kid eller en liten harpalt behöver inte vara övergivet, bara lämnad en stund för nödvändig proviantering. Hon har gått och handlat, helt enkelt. Som vilken småbarnsmamma som helst. Förutom det där med att lämna bebisen hemma själv när man går iväg då, får vi hoppas...

Hittade jag den mitt ute i skogen bara? Nja. Kanske inte riktigt, men nästan. Mer om det en annan dag.

Och visst ser det ut som att kotten har lämnat ett litet spår efter sig i mossan där överst. Haha. Det såg jag inte när jag fotade. Surprise, surprise. Naturfoto på riktigt liksom.

:)
/helena

ps  Inga igelkottar i den rufsiga täppan numera alltså, men i morse när jag tittade ut såg jag rödhaken flyga ut och in ur buskarna. Finaste orangebröstade lilla pippin!