Women, wonders & words

Det finns så mycket mörker där ute.

Men också så mycket ljus. Mitt i mörkret finns det - ljuset.

Och nu sitter ni där och undrar om ni har kommit fel. Om ni har hamnat på någon mystisk new age-sajt eller så.

Nej då, inte alls. Ni har hamnat helt rätt. Vad jag menar är; att ibland tror jag att vi snöar in för mycket på det här med realism. Låter oss invaggas i tron att det inte finns något mer där ute. Att det bara finns mörker. Att det som vi faktiskt kan se - är det enda som existerar. Ibland tror jag att vi måste våga släppa taget lite. Låta oss förundras och fascineras. Låta våra väsen anta andra skepnader. Låta tanken vandra fritt. Våga låta våra hjärnvågor rulla ut på lite större äventyr. Låta våra inre hav storma och larma, fast inte alltid med hjälp av mer realism nödvändigtvis.

Jag menar bara att jag inte tror att vi behöver en enda destruktiv berättelse till. Inget mera om missbruk och utbrändhet. Inget om olyckor och katastrofer. Inget om självmord. Och absolut inte en enda strof till om terror. (Möjligtvis bara om den håller sig på Elm Street...).

Jag tror vi behöver drömma mer. Låta fantasin få löpa linan ut. Vi behöver känna att det finns något mer där ute. Något som vill oss väl. Någon? En skyddsängel? Ett samband? Ett större sammanhang. Något bortom realism och religion.

Jag tror mig veta att vi behöver fler sådana storys. Amazing stories. Om amazing lifes. Om vanliga liv också, förstås. Men om vanliga liv där det händer ovanligt bra saker. Mitt i vardagen. Mitt i smeten. Mitt i lunken. Mitt i diskbänksrealismen.

Vi behöver wonders, helt enkelt. Undrens tid är sannerligen inte förbi.

Wonderstruck (2017) är en sådan berättelse. Den tar oss med på en resa genom femtio år. Vi följer Rose. Och Ben. Det doftar och sprakar om det färgstarka sjuttiotalet. Det finns något runt de vida byxbenen som sträcker sig så mycket längre än ner till platåskorna. Det finns något förlorat att upptäcka bland de lockande, upplysta fönstren i New Yorks skyskrapor anno 1927. En glittrande, men ändå rak och ärlig design-era som fortfarande ekar så rätt i våra bling-bling-törstande ögon.

Jag vill inte berätta så mycket mer om den här filmen, som vi just har sett. Vill hellre låta er gå er egen väg. Låta er ha er upptäckarglädje ifred. Men musiken leder oss framåt. Och bakåt. Ljuden ljuder genom tiden och tystnaden. Och allt är så där lagom magiskt. Och precis så smått överjordiskt som jag tror att vi behöver ibland.

Barnen glänser. Och glöder. De ger liv åt varje ruta. En film för hela familjen. För barnet inom oss alla.

Så kids, se Wonderstruck! Om ni vill locka era vuxna till kuriositeternas underbara värld. Om ni vill få dem att förstå att det här med att gå på mossiga museum faktiskt är the shit. The shit. Eller om ni bara vill njuta av en riktigt bra berättelse.

Och. Nästa gång vi streamar hoppas jag att det kommer strömma ut ord av en poet som aldrig får glömmas bort. Nästa gång vi trycker på strömningsknappen vill jag se: A Quiet Passion (2016). Om Emily Dickinson.

<3
/helena

ps Enligt den gamla bondepraktikan sägs fruntimmersveckan traditionellt vara en regnig vecka. Passar ju alldeles utmärkt att njuta av några cineastiska övningar här och nu då kanske.