Färgade av åren? På ålderns höst? Två, på god väg? Nej, jag vet inte riktigt vad jag ska kalla den här bilden. Kanske bara VI? Som i mannen och mig. Hehe. Eller som i du och din vän. Eller som i vilka två som helst, som har fått förmånen att följa varandra en bit på vägen.
Och jag är inte heller säker på om den är färdigredigerad eller inte. Ibland blir man aldrig klar, känns det som. Ibland kommer man aldrig fram, når aldrig riktigt ända dit man vill. Ibland går det för långt. Man lägger sig i för mycket, på något sätt. Man förlorar liksom bildens själ och känsla. Kärnan går förlorad, i värsta fall.
Kanske är den ändå okej så här? Kul ju. Särskilt att bilden är trettio år gammal. Grundbilden alltså. Den jag tog för så många år sedan. När jag var ung och tyckte att den här bilden var jätterolig. Det tycker jag i och för sig fortfarande. Den är förstås mest gullig. Och hjärtevärmande.
Grunden till den här bilden tog jag igår. Bara rätt ut över grödorna. Så vackert. Så fridfullt. Bara syrsorna som bröt tystnaden då. Och det stilla suset av varje strå, när de rörde vi varandra med hjälp av vinden.
Ett tog jag för hundra år sedan - känns det som. Ett alldeles, alldeles nyss. Och ändå gillar jag dem båda lika mycket.
Kanske något att printa ut. Kanske något att sätta upp. På höstväggen
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar