Fyra odödliga. Och en kyckling.

Nej, det här är inte ett hotbrev från Putin, tro det eller ej. Inte heller är det en hälsning från framtiden. Eller?

Det här är lite inskannat smågodis. Några vykort med avsändare från min barndom och mina ungdomsår. Som det här ovan, från staden som aldrig sover, ni vet. Lite sorgligt alltid, att påminnas om siluetten som inte finns kvar längre. Men den underbara staden finns ju kvar - och allt myller av underbara människor. We still love you - nya, gamla härliga storstad! 1982 lyder stämpeln, då det här kortet skickades till mitt tolvåriga jag.

Men ibland är det, som bekant, baksidan som är framsidan. Uppe i hörnet tronar Blanche Stuart Scott, Pioneer Pilot. 

Det här var, tydligen, 1979-års populäraste frimärken. Lite båtar. Ganska mycket båtar faktiskt. Någon sluss. En gammal fajansurna, tror jag. Silverblänkande kanna. En vacker dam från något tidigare århundrade. En annan vacker dam. Och IOGT:s jubileum? Que? Va? Var det så många suputer som röstade fram frimärken? Fördomarna om oss svenskar bekräftas kanske därmed? Som småtråkiga nykterister? Eller riktiga fylltrattar? Bara att välja. Haha. Anyway.

Det roligaste är baksidan, även här, från en av mina brevvänner skickades det här korta och koncisa meddelandet 1983: 

"Hej Helena

Har inte brevet kommit fram?

Väntar på svar.

Snälla skriv."

Haha.

Fyra odödliga. Vi går framåt i tiden. Ett gratulationskort från mina arbetskamrater när jag fyllde tjugo. Tänk att de valde ut ett sådant smått amazing kort! Men så jobbade jag ju också i ett väldigt välsorterat varuhus. Där fanns säkert massvis med läckra födelsedagshälsningar att välja på. Och så valde de det här - på pricken. Vem skulle inte, som nybliven småvuxen, gett sin högra arm för att få höja ett glas (med sin andra arm då) i en skål med de helt fantastiska artisterna Madonna, Tina, Bruce och Ziggys något mognare alter ego David? Suck. På trånande tonårs-vis, även om jag ju precis blivit för gammal för det här nu då, uppenbarligen.

Oj, höll ju på att glömma självaste kungen. För jag antar att ni inte kunde låta bli att undra vilket av alla spännande frimärken som min brevvän valde att sätta på baksidan av det där frimärksvykortet en bit upp? Haha. Kungen. Ingen mindre än vår kära Carl Gustaf. Se så ung han var. Tjockt hår och lite spjuveraktig blick. (Eller skelar han?)

Så backar vi bandet lite igen, den här fina 3D-kycklingen är gammal, ska ni veta. Skickad till flickan Helena 1971. Min allra första påsk? Nej, det måste väl blivit min andra. Tyckte bara att den här kycklingen stod ut lite i mitt gamla vykortsalbum. Kändes som att den ville krama oss.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Kanske har ni sett de här korten tidigare? Här inne? Ja, inte vet jag. Det är nackdelen (och fördelen) med att ha bloggat i en sisådär tusen år (drygt elva i alla fall), det går bara inte att komma ihåg allt som har passerat revy här genom åren. I vilket fall som helst hade jag helt glömt bort gratulationskortet med de fyra musikaliska ikonerna på. Tror jag måste rama in det. Helt amazing, som sagt.