Och nu vädret (obs, känsliga läsare varnas, det här innehåller grov och hänsynslös rasism)

Äsch. Jag skiter i alltihop. Ibland tänker jag så. Jo då. Tänker att: Men låt dem hållas. Låt dem försöka. Låt dem prova att komma till makten då. Vilka pratar jag om - rasisterna. Rasisterna i vår egen riksdag. Som dessutom bara verkar bli fler och fler. Till höger och vänster hör vi valsnusket nu. Valfläsk låter för snällt numera. Så jag säger valsnusk. Eller valsmuts? Bara att välja. 

För det verkar inte handla om moral och ideal längre, det verkar bara handla om att sno väljare från någon annan. Vilket i mina öron mest låter som bedrägeri och humbug. Inte som handlingskraft och visioner. Inte som i Alla ska med, min favoritslogan ever ever (oavsett vad man tycker om Göran P och hans sätt att behandla kvinnor bland annat). 

Alla ska med. Alla behövs. Vi måste dra åt samma håll. Och då menar jag inte åt det högernationalistiska hållet, jag menar framåt som i solidaritet, gemenskap och demokrati.

Kom igen då! Kan jag tänka ibland, som sagt. Kom till makten alla rasister, egoister och högerpopulister. Kom och visa var skåpet ska stå, tänker jag de där dagarna när jag bara vill ge upp inför det övermäktiga i hur vår riksdag drar och drar och drar isär våra medborgare med hjälp av sin syndabockskultur. 

Kom igen då! Visa oss hur någonting i världen kan bli bättre av att sätta upp kameror i vartenda gathörn. Hur någonting alls kan förändras till det positiva med hjälp av visistationszoner. Ett ord som i min värld andas nazityskland och en sunkig unken ghetto-mentalitet. 

Men, kom igen bara, visa oss hur allt ska bli bättre genom att behandla vanligt hederligt folk som bovar och kriminella. Visa oss hur ett samhälle som fokuserar mest på det sjuka någonsin ska kunna bli riktigt friskt. Kom igen bara. 

Ibland vill jag bara ge upp. Lägga mig ner och gråta ögonen ur mig. När jag läser om att fler unga dras till högerextrema miljöer, då vill jag bara ge upp. Bara gråta och gråta och förtvivla. För att jag inte fattar varför så många unga känner ett behov av så desperata och människofrånvända åsikter. 

Varför hittar inte fler ungdomar en väg och livsåskådning som ser allt som förenar oss alla? Mångfalden. Den som ger oss ett ständigt flöde av samhörighet. En gemenskap som bygger på att olika berikar. En väg förbi, över, alla eventuella hinder som språk och annat som bara är yta, egentligen. Alla, de flesta, kan kommunicera utan att kunna ett språk så värsta bra, egentligen. Det finns händer. Det finns fantasi. Det finns penna och papper och figurer som förklarar. Det finns Google Translate (i värsta fall).

Det finns så många påhittade hinder. De är uppfunna för att få oss att tvivla. För att få oss att glömma att vi hänger ihop. Att vi bara har varandra.

Ibland vill jag bara ge upp, som sagt. När jag möts av en vägg av fördomar. Högt och lågt. Privat och i det offentliga. En massiv vägg av generaliseringar som skär över miljonbefolkningar och kontinenter. Som om alla är lika bara för att man bor i samma land. Som om alla som kommer från en plats har samma tanke och levnadssätt. 

Visst, jag är den första att vilja peka på allt det som förenar oss människor, alltid. Men det här handlar också om att se individer. Inte se på hela grupper av människor som lika varandra, per automatik nästan. Alla tjocka äter inte pizza hela dagarna. Alla smala lider inte av anorexia. Alla som kommer från ett visst land beter sig inte på ett visst sätt. Alla som lyssnar på hårdrock är inte kaxiga dudes och alla som lyssnar på smörsång är inte svåra våp. Lite så. Och mycket mer därtill.

Så. Jag hade bara tänkt att skita i det här. Ända tills igår, när vi såg Herr Talman. Har ni sett det? Med dockorna som ska likna (?) våra folkvalda riksdagspolitiker. Vad tycker ni? Hm. Själv är jag väldigt kluven, måste jag säga. Lite roligt är det ju, fast är det verkligen någon som förstår sig på ironi och satir numera? Det sägs ju att de enda som använder sig av ironi nuförtiden är just rasisterna. Haha. Vilket känns knäppt. Ni minns kanske att jag som är född och uppvuxen i den så kallade ironiska generationen reagerade starkt på det påståendet. Att jag, som kraftfull anti-rasist och ironiker, skulle behöva höra ett sådant platt påstående gjorde mig förbluffad och skitförbannad.. 

Anyway.

Herr Talman. Vad tycker ni? Jag är kluven, minst sagt. Varför framställs till exempel talmannen själv som ett sexistiskt kakmonster? Varför låter en av våra skarpaste politiska hjärnor - Annie Lööf - som ett dumt spån med talfel? Och är det inte så, att var och en bara tycker att det är lite roligt när de driver med just de politiker var och en av oss inte kan med? Tillför det här sättet att raljera något till debatten? Är det inte lite väl larvigt och rentutav löjeväckande bara? Lite mycket under bältet också. (Även om jag inte kunde låta bli att skratta åt den franska baguetten. Ja, slå mig, jag KAN ha väldigt simpel humor emellanåt...). Mest längtar jag efter Kermit. Och Miss Piggy. De riktiga mupparna. De hade alltid något att komma med. Sjöng bättre också.

Men det var ändå det programmet som fick mig att låta bli att ge upp, den här gången. För vi får inte ge upp. Vi måste fortsätta kampen för allas lika värde. Fortsätta hålla de medmänskliga och solidariska värderingarna högst. Vi måste stå upp mot rasismen! Vi måste stå upp mot förenklingar och generaliseringar. Alltid. Vi måste resa oss varje gång vi gråter över unga människor som väljer att ge upp sina liv, genom att inte se igenom skitsnacket bakom all form av populism och extremism.

Därför har jag torkat tårarna den här gången också. När jag blev påmind om flygbladen som vissa rasister åkte ner och delade ut i flyktingläger. Flygblad med lögner. Om att vårt land skulle vara fullt. Att vi inte skulle ha plats för fler människor som måste fly för sina liv. Som behöver asyl. Som har rätt att söka asyl. När jag blev påmind, då bestämde jag mig för att dela det här långa citatet med er. Det som kommer här strax. Det som innehåller en människosyn som är så vidrig att jag bara vill gå och kräkas. Ett sådant avskyvärt sätt att bunta ihop en massa medmänniskor på. Ett sätt att se på andra som man inte känner - förmodar jag - som borde vara olagligt, enligt mig. På bästa sändningstid. Nåja. Lite efter bästa sändningstid, men ändå. Hör på:

Först en introduktion. En kort en. Det var lördag. Jag satt framför skärmen, skulle se ett kortare nyhetsinlag den dagen, tänkte jag. Unna mig att inte behöva se så många vidriga krigsbilder just den kvällen, men ändå uppdatera mig lite. Det hade varit mello-final precis innan. Mannen och jag hade inte prioriterar att lyssna, vi hade annat på agendan. Men jag hörde ändå en liten trudelutt. Lät bra, hon som vann, det lilla jag hörde. Så här lät en bit av nyheterna den kvällen. Jag väljer att sätta citationstecken runt, fast jag kanske missat något komma här och var. Det tog tid att skriva ner allt det här, believe me. Så jag hoppas att ni vill läsa, även om det är obehagligt:

"... Även när det gäller flyktingpolitik röstade partiet idag igenom en förändring, från att tidigare ha velat stoppa all asylinvandring till att nu göra undantag för flyktingar från Ukraina. ..."

Sedan kommer SD:s ekonomiskpolitiska talesperson in och förklarar varför, lyssna nu. Pass upp, för rasism på hög nivå. Eller det lägsta sättet det finns att tänka på? Amöban har säkert ett mer varierat sätt att tänka klart, tänker jag.

"... Vi pratar om riktiga flyktingar från krig, vi pratar inte om ekonomiska migranter, de här människorna hade ju inte sökt sig till Sverige av ekonomiska skäl, man söker sig till Sverige för att man verkligen flyr för sitt liv. ..."

Sedan kommer reportern i reportaget in, med en mycket relevant fråga:

"... Men menar du att flyktingarna som kom från kriget i Syrien inte var riktiga flyktingar? ..."

Svaret lät inte vänta på sig:

"... Ja, den asylinvandring som vi har haft tidigare har huvudsakligen bestått av ekonomiska migranter, exakt så, man har tagit sig från ett säkert land till nästa till nästa till nästa, så att säga. ..."

Jag hoppas ni läste ordet huvudsakligen här. Huvudsakligen är här uppenbarligen och huvudsakligen rent ljug. 

De flesta människor som flyr för sina liv, från krig, oroshärdar, svält, förföljelse och annat ovärdigt har inte oärliga avsikter, det tror jag vi alla kan vara överens om. Vid det här laget mådde jag så illa att jag ville stänga av, men det gick inte, för plötsligt byttes det ämne, och livets absurditeter och kontraster blev så tydliga där i bild och ord och sång:

"... Och för en liten stund sedan avgjordes melodifestivalen..."

Inget ont om det. Tvärtom. Men fokus-bytet gjorde nästan på riktigt fysiskt ont. Pang! Bom! Rasism följt av melodifestivalens ljuva toner.

"... Och nu vädret ..."

Haha. Alltid vädret. Det spelar ingen roll hur mycket blod och bomber vi just har sett. Eller rasismens fulaste, vitaste tryne. Väder blir det alltid. Ändå.

Visst. Vi får gråta. Vi får ge upp. Men bara en dag då och då. Eller en ledsen lördagskväll. Sedan måste vi torka tårarna (utan handskar på) och fortsätta kampen mot generaliseringar, rasism och ljug, ljug, ljug på bästa sändningstid.

Det var bara det.

Sköt om er.

<3

/helena