Är en film dålig eller bra, när det enda man vill komma ihåg är musiken? När det som stannar kvar, efter sista rutan rullat bort, bara är en enda låt-slinga på repeat, är det en bra film man sett då? En dum fråga, kanske?
En dum fråga på det sättet att det säkert kan variera. Filmen kan ju självklart ha haft sina kvalitéer, även om musiken överröstar det för tillfället. Det kan dessutom handla om en sång som är så bra att den är omöjlig att låta bli att tralla på. Då faller ju ingen skugga på filmens handling.
Fast här gör det nog det. Den här filmen, som jag tänker på just nu, var väldigt dålig, tyckte jag. En komedi som inte är det minsta rolig - den måste väl ändå sakna något? Något vitalt. Som när vattenglittret saknar vatten? Eller ännu värre - när vattnet helt saknar glitter.
För inte kan det väl vara jag som är så totalt humorlös? Eller rentutav helt humorbefriad? Nä. Eller?
Kanske beror det på att vi är mossiga, mannen och jag? Jag menar, han, mannen, föredrog till och med att gå och lägga sig framför att titta igenom hela. Själv var jag tvungen att se om det inte skulle bli lite, lite bättre på slutet ändå. Om jag inte skulle börja gapflabba till slut. Men nej, det gjorde jag inte. Ett par fniss här och där, på sin höjd, fast det var fullproppat med mer än hyfsade skådespelare i många av filmrutorna. Så kan det gå. När humorn är för modern. Och vi för gamla.
Men låten är ju så himla bra!
Sköt om er.
<3
/helena
ps Seabird.
Med Alessi Brothers.
Varken mannen eller jag hade hört talas om de musikaliska enäggstvillingarna Billy och Bobby Alessi förut. Men nu nynnar jag på den underbara texten om sjöfågeln som varit borta från land för länge, dagen lång.
I mitten av - det som många kännare hyllar som det mesta musikårtiondet hittills - sjuttiotalet - blev den här eftertänksamma och saltstänkta kärlekslåten till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar