Som en ensam tupp

Lustigt.

Eller olustigt.

Hur man kan leva trettio år på samma plats utan att ha en aning om var skyddsrummet finns.

För att man är nonchalant?

Ja, kanske det.

Men mest för att man aldrig har behövt tänka på det.

För att man fått förmånen att födas in i en trygg närmiljö.

Saker många av oss tar för givna, får andra aldrig ens chansen att se skymten av.

Lite så går mina tankar när jag lunkar ut en ledig stund på internet.

Där pågår våren för fullt.

Det blommar och brister knoppar.

Det bakas och fejas.

Det är på en del sätt som vanligt, med andra ord.

Men jag hittar inte orden.

De som brukar tala till mig.

Varken där, eller inombords.

Vill skriva om det fula - rasismens fulaste ansikte som jag såg häromdagen.

Vill skriva om det lättsamma - men det känns inte kul.

Det är inte kul.

Fixar till ett par påskkort.

Det känns inte alls kul att skriva ordet happy där.

Men något måste man ju göra.

Såg en urdålig deckare igår.

Fattar inte att det går att göra något så dåligt.

Men det går, tydligen.

Den hette Annika.

Stackars alla Annikor, tänker jag.

Många fler avsnitt finns.

Undrar om hon ska babbla så där låtsat tankfullt och förtroligt till oss i varje avsnitt?

Ja, jag tänker inte kolla.

Men det går inte an.

Det går inte an att slösa ut en massa tid, känner jag.

Den är dyrbar.

Vill slipa min tid som en diamant.

Vill hålla upp den mot vårljuset och se något blixtra till och reflektera.

Det jag söker finns inte på internet.

Det är för trasigt och tråkigt och pedantiskt och prunkande - samtidigt.

Som en ensam tupp i ett dammigt hörn, står jag här med mina putsade fjädrar till ingen nytta.

Det känns inte kul.

Men jag tänker ändå bjuda er på påskkortet jag gjort.

Hoppas det ska kännas lite kul.

Lite.

Sköt om er.

<3

/helena