Är ni också på det där humöret ibland, som jag är ibland? Liksom ett jag-önskar-mer-än-allt-annat-på-jorden-att-det-fanns-en-gör-hela-världen-bra-knapp-humör? En gör-hela-världen-hel-och-frisk-och-fri-från-galna- män-med-röda-knappar-knapp? Eller är det bara jag som är på det humöret ibland? Jag menar en gör-allt-bra-nu-knapp, är det enda jag vill ha. När jag är på det humöret alltså.
Ibland orkar man bara inte höra talas om en enda översvämning till. Eller snacket om hur fiskarna bokstavligen kokar i vissa överhettade vatten. Man vill bara åka dit och pumpa läns och trycka på rätta-till-knappen. Sänka jordens feber med ett enda raskt handgrepp runt termometerns kvicksilver. Ge mig en stoppa-celsius-framfart-genast-knapp!
Ibland önskar jag mig inget hellre än en tänk-om-vi-bara-kunde-sluta-oja-oss-över-petitesser-knapp. Och här menar jag naturligtvis mig själv också. Självrannsakan, check! En tänk-om-vi-bara-kunde-börja-tänka-större-knapp. Och-äntligen-få-något-gjort-någongång-spak. Verkligen få något gjort, något stort. Som piece on earth och lite andra småsaker, ni vet.
Och tänk om det fanns en det-vore-bra-om det-samlade-humankapitalet-blev-mer-värt-än pengahunger-och-profit-snart-knapp. Helst-innan-allt-har-blåst-omkull-och-kantrat-och-brunnit-upp-samtidigt-knapp.
Vi har inte tid med fler krig och konflikter, vi har inte råd att förlora mer tid - och människoliv! Det gäller att trycka på rätt knappar - de gröna. Kan någon tala om det för mordiska barnamördare med skjutgalna fingrar?
Kan någon spränga ljudvallen och få de trögaste och mest egoistiska ledarna i världen att höra på, när Greta och de andra gretorna talar sitt akuta klarspråk? Eller är det bara vildhästarna som hör dem? Och en och annan groda - fast de inte ens har öron?
Fredsknappen, den är viktigast. Den vill vi ha nu. Men den gröna knappen, den har vi inte heller tid att vänta med att trycka på. Klimatavtrycken måste bli mindre. Som en myras ungefär. Eller åtminstone som en bävers. En liten bäver alltså.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Konstigt hur mycket diverse man kan hitta när man letar febrilt efter något särskilt. Ni som läste igår såg den hjärtformade lappen som jag hittade, till slut. Där den låg - på ett ologiskt ställe såklart - låg också ett ark med klisterlappar. Klistermärken av ädlaste slag. Ädlaste art.
Fjärilar i allsköns färger. Sprakande och smått förtrollande, trots att deras vingar är gjorda av något allt annat än magiskt - platt plast. Men men, nu låg de ju ändå där, i sin obrutna förpackning. Bortglömda, inhandlade i någon blandad loppislåda förmodligen.
Vad göra? Klistra upp dem! De är återanvändbara, med alldeles lagom oklistrigt klister. Därför passade de utmärkt att fästa på den gamla glasvasen (som ni kan se på översta fotot).
Vasen blev som ny, fick en skjuts rakt in i sommarbersån. Flirtar nu oblygt med vintage-sakerna runt sig i den gröna bokhyllan. Fladdrar med vingarna som om de vore ögonfransarna på en nyförälskad tonåring eller nåt. Blev fint. En småsaker-är-bra-grejer-att-kunna-glädja-sig-åt-knapp, måste man ju också ha i bakfickan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar