Ibland är det svårt att veta hur det ska börja. Ofta undrar vi hur saker ska sluta, men ibland är början alltings moder. Början. Starten. Det nymornade. Det uppväckta. Allt det där som vi ofta längtar till, för att vi har så svårt att stanna kvar i mitten. I det som vi poetiskt lagda brukar kalla för mellanrummen. Det som bor mellan rummen, det är vi ofta lite rädda för. Slutet, det oundvikliga, det vågar vi kanske se i vitögat någon gång då och då. Och allt det fräscha, utvilade, nya och obrukade - det dyrkar vi på ett ibland osunt sätt. Men allt det mellan rummen, allt det som är det verkliga livet - det tänker vi inte lika mycket på. Det ägnar vi inte lika mycket av vår dyrbara tid och fåfänga uppmärksamhet.
Det är när solen lägger sig över väggen som jag vet - hur det ska börja. När en av de solgula strålarna väcker huset på väggen till liv - det är då jag vet. Anne Hathaway. Det var hon som bodde där, i huset på vår vägg. Och jag tänker att jag ska skriva något om henne. En dikt, en tanke, ett hej-på-dej! Men det vill sig inte. Och det är redan gjort. Såå gjort. Men jag älskar tanken på att hennes namn kanske uttalades som hate away, på hennes tid, där i det lyriskt besjungna Stratford.
Sedan suckar jag, fast jag inte har någon anledning. Ser mig själv i ögonen, ger mig en skarp blick och tänker om. Vänder blicken mot omvärlden igen och får syn på Nataliia. En av alla småbarnsmammor som flytt kriget. Det klickar till. En idé, som en gammaldags glödlampa i en maläten serietidning uppenbarar den sig - det är henne jag ska skriva om.
Det är henne allting börjar med. Här och nu. Det här är en del av hennes berättelse i kortform. Skriven med min penna, lagom fabulerad, ur mitt trygga perspektiv. Och du, du, du får läsa, om du vill - och hinner.
Till Nataliia:
Vi hade tur
Vi hade bara med oss små väskor
Trodde vi skulle kunna gå tillbaka
till våra lägenheter
Men det kunde vi inte
Tunnelbanan, underjorden, ett skyddande urberg mot verklighetens overklighet
Vi hade tur, säger hon som tvingats fly från sitt hem hals över huvud
Vi hade tur
Kiev, hemstad, en gång tryggheten, vi måste lämna dig
Dunkande tanke, dunkande tåg
Bussar, bussar som slussar vidare och vidare
Polen, en frihamn, ett famlande famntag, många handtag - ett helt hav av människor som öppnat sitt land mot grannsämja och förståelse
Från Gdynia till Verkö
Vi har vänner här i Sverige, säger du
Vi hade tur
Nataliia
Det finns en sång i ditt namn
Det bor en rytm i dina ii:n
Det lever något mellan dina stavelser
Små bokstäver
De små
Jag känner mig trygg nu, säger du
Har inga planer för framtiden, urskuldar du
Men du har ju redan räddat världen, viskar jag
Viskar jag högt
De små
De små
Vår framtid vilar
Vår framtid vilar i dina händer, Nataliia
Vår framtid vilar i barnens händer, Nataliia
Vi hade tur, säger jag, som fick hjälpa er att känna trygghet i vår hamn,
Karlskrona är dess namn
Nataliia, om du inte hann se
Om du hade famnen full
Ögonen på annat
Ögonen på
de små
Välkomna
Även om ordet är svårt att säga till någon som lämnat mot sin vilja
Och kommit bort
Välkomna
Vi säger det ändå
För att vi vill att ni ska känna så
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar