Fem särskilt fina - kvinnor på fat

Vi är förstås en aning trötta på att det syns så många ljushyade kvinnor i media-bruset, fortfarande. Vi måste oförtrutet driva på för att få se fler färger. Och former. Alla åldrar. Fler måste få komma till tals. Berättelserna måste mångfaldigas, förstås. Det ska vara en självklarhet att kunna göra sin röst hörd, hur du än ser ut, vad du än har för erfarenhet, vad du än kommer ifrån, var du än vill verka och vara. Ljusa, mörka, långa, korta, smala, knubbiga, gamla, unga och alla där mittemellan. 

Men allt det där vet ni ju redan, såklart. Kände bara att jag ville säga det, när jag återigen låter de kvinnor som traditionellt har synts mest genom historien, få ta första plats på scen igen. Överklass, med midjor som snörts åt och strypts.

Men nu ska vi inte grotta i det där gamla igen. Eller jo, det är klart att vi ska - för det här är trots allt en blogg med vintage i fokus. 

Guldkant på tillvaron och ett glas champagne, det unnar vi alla kvinnor världen över. Inte bara idag. Synd att det är så många som sällan - eller aldrig - får möjlighet att lyxa till det lite. Synd att det är så många som måste kämpa för sin överlevnad, varje dag.

Tycker att vi blundar en kort stund, önskar oss en global tillvaro där alla kvinnor får bli uppassade då och då. Får sätta sig ner till dukat bord. Men det är svårt att önska sig något som känns så långt bort från verkligheten. Oändligt många människor på vår jord, kvinnor och barn inte minst, har inte ens mat för dagen. Det vet vi, även om utjämningen av orättvisorna pågår jämt och ständigt, och faktiskt rör sig framåt. Fast fortfarande alldeles för långsamt för att vi ens ska kunna börja tänka på att slappna av. Vi måste jobba vidare. Många bäckar små.

Men ändå. Hurra för oss alla! Varje dag.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Vi kör ingen uppradning gånger fem här och nu, vi unnar oss bara att njuta en stund av tingens ordning, när så mycket är i oordning för så många därute runt omkring på vår planet. Men visst är det fina fat? 

Har alltid tänkt att de skulle hitta sin väg till en permanent väggplats någonstans här hemma, men det har inte riktigt stämt. De tre, fina, figurativa jubileumstallrikarna från Rörstrand får nöja sig med att komma fram ibland och göra gästspel, som här och nu.

Jo då, det finns tre. Jag har tre. De togs fram till 250-årsjubileet 1976. En liten tallrik för varje långt och livat århundrade. Det här är sjutton- och artonhundratalet, som ni säkert ser. 

Den tredje platsade inte här, kändes för modern. Den minner ju om det som hände alldeles nyss, bara runt århundrade-knuten - nittonhundratalet. Den får vi ta en ny titt på, en annan vacker dag.