"... jag vill tacka livet/som gett mig så mycket/det har gett mig hörsel/som i all sin vidhet fångar natten och dagen, syrsor och småfåglar/turbiner, hammare, ett hundskall och ett ösregn/och röstens ömhet hos den som jag älskar ..."
Går och nynnar på Arjas gamla dänga. Fast den inte är hennes helt och hållet. För det är förstås Violeta Parra som har skrivit både musiken och texten. Originalet på spanska alltså. Och jag vill, vill, vill lära mig att sjunga den på spanska. För att det är ett uttrycksfullt sångspråk. Även om den svenska texten av Brita Åhman (uppgiften hittad hos Sveriges Radio) är nog så eftertänksam och följsam mot den ursprungliga texten.
Ord. Ni vet vad jag tycker om dem. De är det viktigaste vi har. För de är materialet som hjälper oss att formulera våra tankar, som Violeta ungefär sjunger. Ord får vi inte ta lättvindigt på. Inte ens ordet lättvindigt.
Ni förstår säkert vart jag är på väg - mot orden som jag föraktar, de som reducerar människor av kött och blod till siffror i diagram. Volymmål. Smaka på ordet. Det smakar beskt och otäckt i min mun.
Vi måste vara smartare än så. Vi kan inte på förhand bestämma hur många människor som kommer behöva vår hjälp, oavsett om det är här eller där eller anywhere i världen. Vi kan inte bestämma ett tal som ska innefatta medmänsklighet och tak över huvudet. Vi måste prata smartare än så. Vi måste agera smartare än så.
I dessa extraordinära tider, som vi fortfarande i allra högsta grad befinner oss i, är det viktigare än någonsin att bry sig. Och det finns det också väldigt, väldigt många som gör. Solidaritet. Ömhet. En utsträckt hand. Oavsett om det är till din egen syster eller till någon helt annans bror. Oavsett om det gäller där du bor, eller på andra sidan jordklotet.
Min dag började inte så bra. Det första ansikte som mötte mig pratade om just volymmål. (Alltså det allra första ansikte som mötte mig i morse var ju världens bästa man!). Men när jag knäppte på teven var han där. Han som vet, sedan länge, att hjärtat bara har plats för ett specifikt antal.
Och jag vet att många kan uppfatta mig som naiv när jag pratar om hjärtat istället för integration och ekonomi. Men allt börjar med hjärtat, så är det. Man måste våga kika in i sitt eget hjärta och fråga vad det vill. Vill det volymmål eller flexibel medmänsklighet?
Att vi måste bli bättre på integration, det vet vi alla. Det är något vi alla kan jobba med i vardagen. Att sluta göra skillnad på människor utifrån fördomar, utseende och generaliseringar. Vi måste öva och öva och öva oss på att bli bättre på att se och möta individer. Därifrån börjar vi. Fortsätter vi. Men vi skippar ordet volymmål, för i det får ingen mänsklighet alls plats.
Runt omkring oss finns det människor som har det extra jobbigt nu. Vi får försöka göra vad vi kan för att finnas till för varandra. Glöm inte att i många länder är situationen redan så ansträngd att coronaviruset kan bli det som stjälper lasset. Bördan kan bli för stor. ÄR för stor. Vi får inte glömma de som behöver oss. Nu mer än någonsin. De som kämpar mot malaria, kolera, svält. De som lever i skuggan av ändlösa konflikter. För att bara nämna ett par exempel av otaliga sjukdomar och umbäranden som människor tvingas hantera varje dag. Plus covid.
Vi åt sillunch. En lugn dag. Jag bläddrade i fel årstid, så där som jag brukar göra, ni vet. Hittade en julbok med en så fin gumma i. En givmild gammal kvinna, som det står på boksidan bredvid julkalendern. Visst vore det fint med ett sådant motiv på den hemmagjorda kalendern? Där man kan hänga upp en liten gåva till sina kära små varje dag från förste till tjugofjärde. Finns ett mönster att klippa ut bitar ifrån. Fast det kommer nog aldrig bli av. Kanske ger jag bort hela julboken istället, till någon med småbarn. Till någon som är lite mer händig och pysslig och verkligen kommer att klippa ut alla de där färgglada delarna i filt.
Och så har jag plockat fram en "ny" hög med antik- och inredningstidningar. Alltså skiftat lite på dem som ligger framme och de som ligger undangömda. Fastnar för en verklig favoritbild. En som jag säkert visat er förut. Ja, hela numret (Elle Interiör, nr 8, oktober, 2015) är väldigt bra. Innehåller allt man kan önska sig och lite till. Se bara på katten! Där den sitter och verkar studera bysten framför den frodigt grönskande väggen. Såå fin bild!
Och på framsidan syns orden som jag alltid återkommer till: Be the change you want to se in the world.
Allt börjar med hjärtat. Och slutar.
"... jag vill tacka livet/som gett mig så mycket/det gav mig ett hjärta ..."
<3
/helena
ps Se på Violeta. Och lyssna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar