Då var det dags! Semifinaler. Och det är klart att det är svårt att inte hålla lite extra på de tappra vita och röda killarna (ja, jag vet att det finns fler lag än Danmark som bär de färgerna - och Kroatien är verkligen ett av lagen jag också gärna hade sett fram emot att se i semi. Men men. Alla kan ju inte gå vidare, har jag hört...
"Det viktigaste är inte att vinna, utan att kämpa väl". Som det stod på ett gammalt diplom jag hade hemma på flickrumsväggen. Haha. Lite kul ju. Tror inte att något fotbollslag på den här planeten, som kan nå den här nivån, skulle instämma i det. För då har de inga vinnarskallar. Och utan dem kommer man inte till semifinal. Så mycket tur finns inte, inte i hela vida världen. Det kan jag lova er.
Anyway. Vart tog den här dagen vägen då? Hjälp, säger jag bara. Många järn i elden är bara förnamnet på den här dagen. Håller på att förbereda tre fotningar parallellt. Och ja, ni kommer säkert få se något av det skymta - eller ta mycket plats - härinne framöver.
Sedan fastnade jag i en väldigt intressant bok. Om miljöarbete, fast innan det slentrianmässigt och ibland väldigt kantigt och ihopklumpande började kallas just så. Kommer säkert berätta något om den vid ett senare tillfälle. Men så mycket kan jag säga direkt - att den känns väldigt aktuell. Trots att den har ganska många år på nacken. Jag säger bara ordet: Strandskydd. Det vitala och superviktiga ordet strandskydd. Jodå. Återkommer om det, som sagt.
Därför får ni bara en bil idag. En gammal bil. En rätt fin bil. En Fiat. En ljus, nästan vit, Fiat mot en röd bakgrund. En faluröd ladugårdsbakgrund. Rotade fram den i det där albumet som verkar fullt av fotografiska rariteter från sjuttiotalet. Mannens sjuttiotal. Jag hade knappt börjat gå då. Eller jo, det hoppas jag verkligen att jag hade gjort (var ju trots allt tre år 1973...).
En italiensk bil alltså. Ett rödvitt foto. Nästan lite dansk känsla. Spanien och England får klara sig ändå. För jag måste säga att drömfinalen skulle vara Italien versus de kämpande, modiga grabbarna i Danmark, med nummer tio som deras allra tappraste spelarsupporter vid sidan av plan. Vid sidan av plan, men i allas varmt klappande fotbollshjärtan.
Fast nu jinxar jag kanske något? När jag redan önskar mig en drömfinal? Det viktigaste är ju trots allt att kämpa väl. Eller hur det nu var.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Ni är kanske besvikna på mig? På att jag inte skickat in minsta lilla slängkyss till er - så här på den allra mest pussiga av dagar - internationella kyss-dagen? Men hallå! Kommer ni inte ihåg att ni fick en redan förra veckan? Eller två. Den bästa av kyssar. I regnbågens alla färger!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar