The Burnt Orange Heresy. Filmen vi såg i helgen hette så. Ganska bra. Mer än ganska, måste jag nog säga. Med Mick Jagger i en något excentrisk roll som konstsamlare. I huvudrollerna ses Claes Bang och Elizabeth Debicki (som enligt uppgift ska spela Diana, i The Crown, i någon kommande säsong eller så. Men det där vet ni säkert bättre än jag. Är själv inte värst förtjust i serier som grottar runt i döda människors öden. Det där lät kanske konstigt när man intresserar sig för historia som jag gör? Men jag gillar mest att ta del av vad människor har gjort och åstadkommit i sina liv, inte snaska runt i deras privatliv, ända in på det kalla blåa döda skinnet, så att säga).
Därmed inte sagt att den underbara Diana Spencer inte åstadkom något i sitt liv. Tvärtom. Det vet vi som fanns med på den tiden när hon fanns. Hon väjde inte för att öka kunskapen om HIV och aids, till exempel. Ibland mycket handgripligt, i en tid när rädslan och okunskapen fortfarande var mycket stor. Hon backade inte heller för att engagera sig i det fasansfulla otyget med landminor. Hon tog strid för fredlighet i stort och barnens rätt till trygghet. Världen över.
"En fröjd med att vara konstnär är att man inte behöver handla med världen på dess sätt."
Ett citat ur filmen jag nämnde. Borde nog skrivit ner original-orden på engelska istället, låter lite konstigt så här, men det är ju inte jag som översatt, tog det direkt från textremsan i rutan. Anyway. Det var Donald Sutherland som sa det, i form av konstnären han spelar där.
Tänkvärda ord, men jag vet inte om de stämmer. Många konstutövare verkar ju som en mycket aktiv del av samhällskritik och utveckling, tycker jag. Men det är klart att konsten består av många lager och finns på många plan. Att dekorera världen en aning behöver ju inte heller vara fel. Dessutom kan det vara väldigt avkopplande och stressbefriande att måla bort - fram - några väl valda timmar av sitt inrutade liv, tänker jag.
Gitarrhalsen har fått en ny uppgift. Eller den gamla basens hals, som det egentligen är. Här kan man hänga av sig sitt halsband, om man vill. Och det vill man ju. Eller också hänger man något annat här. Slipsar? Skärp? Nycklar? Kanske vill den mest prunkande, punkiga klängväxten greppa greppbrädan och slingra sin väg över svunna tunga - och lätta - basgångar? Mm. Jodå. Allt kan hända i återanvändandets mest fantasifulla värld.
Tjugo år. En evighet och ett andetag. Utställningen med närgångna, intima foton av Jens Assur. Som påminner oss om att alla inte har det lika bra som vi. Inte då. Inte nu.
Men framtiden, den har vi alla makt att hjälpas åt att förändra till det bättre, för så många som möjligt. Steg för steg. Ord för ord. Mod för mod. Tesked för tesked. Träd för träd. Lite så. Och mycket mer därtill förstås.
Ska den äntligen få komma in bakom glas och ram? Så här efter att ha legat i sin pappersrulle i exakt tjugo år, och bara plockats fram någon gång då och då. Då och då har jag förfasat mig över bilderna. Då och då har jag förfasat mig över tidens gång. Då och då har jag förfasat mig över att jag aldrig får tummen ur och låter bilderna få ta den plats de förtjänar.
Annars då? Jo. Slipsar kan ju också fungera som bokmärken, funderar jag. Fast den här är kanske lite för blommig för att ligga och pressa inuti en lagom dammig bok? Eller nej, varför ska man inte unna sig lite snygg textil mellan papperspärmarna?
Fem kronor, kostade den tunna, innehållsrika, lilla boken en gång i tiden. 1947. Vackert och fult, heter den. Innehåller den. "Till min hustru!", har Lorenz Bolin skrivit strax innan förordet tar vid. Och på sidan femtiosju hittar jag ett par poetiska rader som kan få agera slutord här och nu:
"Över backens krön tumlar de lätta sommarmolnen fram, yrvaket, i snubblande fart, och djupt under dem klättrar den gamla stengärdesgården tungt och mödosamt fram över den lugna, tysta jorden."
Sköt om er.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar